Månadens krönikör är vår medlem Ingemar Siby
2018-10-27
En stor byggnad i liten värld
"Byggnaden skulle slå världen med häpnad" lyder rubriken för sista artikeln i förra numret av Populär Arkeologi. Jo, byggnaden kan ha varit stor, men världen är bra mycket större än de få kilometer den kan ha synts! Dess andliga räckvidd bör ha varit betydligt större.
En 10 meter hög byggnad med ytan 50X12 meter har John Ljungqvist och hans arkeologiska kollegor hittat vid Uppsala högar. Unik är den dock inte. Dylika har hittats lite varstans i Norden. För drygt 10 år sedan hittades 5 stycken på ett koncentrerat område strax söder om Skövde. Ett tiotal i något mindre storlekar hittades också. Dessa användes om bostadshus under en 1 000 års period, vid en plats för framställning av järn ur rödjord. Något 20-tal gropungnar grävdes ut.
Däremot kan det vara ett riktigt fynd Uppsala arkeologerna gjort. Ett andligt fynd!
Som Maja Hagerman påpekar i sin bok: " Försvunnen värld", kan inte det omskrivna hednatemplet varit helgat åt asagudarna. Teofora ortsnam på "Oden" saknas nästan helt i Uppland, medan landskapet vimlar av ortsnam på fruktbarhetsgudar:Ulltuna, Närtuna, Frötuna m.fl.
En närläsning av "Ynglingatal" visar att dikten genomsyras av intrikata spår av gudinnor. När Yngliga kungen Adils dör, sker det i "disarsalr", dvs en sal tillhörande den mäktiaste disen, gudinnan Freja av Vanasläkte. Den stora byggnad, denna stora sal, som arkeologerna hittat, som inte tycks ha använts som bostad, bör därför ha varit Frejas sal -templet där hon firades och gavs offer genom fruktbarhets riter.
Det finns andra starka indicier för en gudinne kult i Uppsalatrakten. "Disablotet" har gett namn åt tingsmötet: Distingen", som finns med i Upplandslagen av år 1296. "Disamarken" fortlever, men är numera flyttat till 2 februari. Som en händelse sammanföll detta under medeltiden med firandet av Jesu moder Maria.
Någon km från Uppsala högar, vid ån Samman, finns det mycket gamla ortsnamnet "Disas Samman" dvs gudinans samling. Här kan de ursprungliga sammankomsterna, firandet och offrandet till Frejas ära ägt rum - innan de flyttade inomhus uppe på åsen, och de stora högarna byggdes: De som, med stor sannolikhet, är drottninggravar. Dessutom finns kvinnlig båtgrav mellan Östhögen och Tingshögen. Långt är det inte heller till de rika kvinnogravarna i Badelunda!
I artikeln hänvisas också till Yngligaätten. Denna av 1800-talets nationalromantik upphausade kungaätt. Hur nu dessa antihjältar kunnat få sånt fäste bland stridens och ärans folk. Dessa kungar, som inte dör med svärdet i hand, utan i sotesängen, i mjödfat, ramlande av hästen eller luras in i berg av dvärgar. I en kult som hedrar fruktbarhet och fred är de dock alldeles utmärkta ikoner!
Så ni arkeologer från Uppsala: Ni är att gratulera till fyndet av fredens och fruktbarhetens tempel. Återuppta gärna den kultens seder och riter!
Mvh Ingemar Siby, Moholm.
Vi välkomnar Historieforums nya krönikör, Kristina Pallin! Kristina bor i Norrala, Hälsingland. I hennes krönikor kommer vi få kunskapen om södra Norrlands och Hälsingehistorien. Kristina kommer skriva några krönikor om året.
Ny krönika av Kristina Pallin, 12 maj 2018.
Det finns en sagatradition även i Hälsingland, upptecknade av Fredrik Winblad von Walter i
boken Helsingminnen från 1910.
En av dom heter Hörla Svanehvit.
I sin ståtliga borgs kämpasalar i Sörwigstad i Forssa satt en höst afton är 963 den mäktige höfvdingen Tjulvar Tordsson, omgifven af
sina kämpar. Tärnor och svenner passade upp och kringburo mjöd och vin och vid den flammande torrvedsbrasans sken täljdes mången kämpasaga från tappra hänsofna förfäders dagar.
Bakom högsätet
stod den mäktige Sundhedehöfdingens dotter Hörla, skön som en sagans valkyria - Hon kallades Svanehvit för sin dygd och sin skönhet - och under det hon ideligen skänkte i åt sin fader och hans närmaste män,
syntes hon förstulet blicka mot dörren, liksom hon väntade någon.
Då träder in i salen en man, som i allt liknade en kung än en höfding. Han var storväxt och manligt skön och klädd i en dyrbar
och lysande rustning. Vid hans inträde reste sig alla i salen och Tjulvar gick den höfviskt hälsande tillmötes samt bjöd honom välkommen jämte hans män, som fingo god inkvartering. Främlingen var den fräjdade
norrmannen Håkan Jarl. Han hade varit i Österviking och nu hade han lagt sin flotta i Njutångersfjärden samt var på tåg hem till Norige.
Om en stund inkommo några af jarlens hirdmän och däribland en
som i reslig växt, skönt utseende, dräkt och hållning syntes för mer än andra. Det var Tiuto Fridolfsson från Jarlsö ( Jerfsö ) , en mäktig höfdings son, som nu i flera år varit med i den norske
jarlens hird.
Vid anblicken af denne man rodnade Härma Svanehvit och med darrande hand räckte hon honom det rikt silfverbeslagna mjödhornet, som han likaledes blygt mottog. De hade sett hvarandra förut en gång, då hon
var med sin far på gästabud å Jarlsö och han hade då vunnit hennes hjärta.
Då norrmännen gästat i dagarne åtta, drogo de sina färde till Avarne i Delsbo och sedan öfver Kalfstigen och Hännan
till Jämtland. Många helsingar följde jarlen då han följande vår kom igen, och drog till Österland. Men det året var ej Håkan Jarl ensam, han var då i sällskap med en konung i Norige som hette Harald
och som för sin grå pälskappa fått namnet Gråfäll. En stor mängd stridbare män från såväl Sundede som Nordstigens skeppslag följde då österut och måtte den flottan ha haft många
härskepp, ty de vunno stora segrar som från dessa härtåg omtalas, vittna därom.
År 968 kommo Håkan Jarl samt konungarne Gudröd och Harald Gråfäll tillbaka. De gästade åter Forssa i dagarne
sex, men då de drogo sina färde voro många helsingar i deras led.
Tiuto var även då med och hade nu vunnit så mycket rykte och ära , att han vågade anhålla hos Tjulvar Tordsson om hans dotters hand.
Detta tyckte Tjulvar var bra och så drucko helsingar och norrmän de nyförlovades skål. Tiuto drog med till Norige och deltog med ära i striden mot konung Grytgård som blev slagen.
Året därpå firades bröllopet
på äkta nordmannavis och Hörla Tjulvarsdotter följde sin frejdade make till Jarlsö.
Tiuto blef efter sin faders död höfding å Jarlsö och då han efter en bragdrik och lycklig levnad afsomnade i tron
på hvita Krist, höglandets han av sina söner Runolf och Tjulvar. Men Hörla Svanehvit dog hastigt därefter av sorg, och så lades hon vid sidan af sin dyrkade make.
Då reste de båda sönerna en stor sten
öfverst på högen och i den inhöggos de runor som kunna läsas tydligt ännu i dag, ty den som besöker Jerfsö kyrka, bör ej glömma att se den ståtliga runstenen på kyrkön helt nära ingången
till prästgården.
Då runstenen restes var allt höfdingens folk samladt och barderna sjungo från kullen de hänsofnes lof.
Det var stor fest vid denna runsten är 1015 på hösten.
Det var norrmannen
Sven Jarl och hans krigare som då tågade genom våra bygder och då han kom till kyrkön och läste stenens runor fingo hans män slå en ring kring högen och tvenne barder förtäljde på äkta
norröna tunga de högsattes lof.
Så slutar sagan, i korthet berättad för att bevisa hvilken vänskap det fanns i gamla tider mellan helsingar och norrmän.
Denna saga har i århundraden gått från
far till son och nu är den tryckt.
Det finns fler sägner som enligt von Walter härstammar från tusentalet. Thorer Helsing som handlar om svenska legosoldater som ryska kungars livvakt. Men den sagan får vänta till ett annat tillfälle.
Med vänliga hälsningar Kristina Pallin, 12 maj 2018.
___________________________________________________________
Kristina Pallin, 20 nov 2017.
___________________________________________________________________________
Varsågoda, Ny krönika, 2017-08-09
Krönika
Enligt Riksantikvarieämbetet skadas i nuläget 41% av de inventerade och därmed skyddade forn och kulturlämningarna i samband med skogsbruk. 2013 var siffran
hela 48 %. Markberedningen före nyplantering av skog står för den grövsta skadan. Sett över hela landet så är södra Norrlandskusten, där jag själv bor värst drabbad av skador på registrerade fornlämningar,
medan Svealand och sydöstra Sveriges fornlämningar klarat sig bäst enligt undersökningen av RAÄ. Mörkertalet är mycket stort för 80% av skogen är inte ens inventerad. Då hälften av vårt lands yta
består av skog, så kommer mycket historia att gå förlorad. I en stickprovsinventering 1999 konstaterade Skogsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet att 56% av de redan kända fornlämningarna inom avverkade områden var skadade. Hälften av dem så allvarligt att de inte går att återställa. Med denna kunskap i bagaget så tog jag mej för att på eget initiativ söka av mitt eget närområde. Dels för att titta på de redan på fastighetskartan och fornsök på mobilen. Såg att jägare rasat ner kullerstenar från ett stort fint röse i en samling av flera stycken på en kulle. Anledningen var att deras älgpass skulle stå stadigare. Det står nu och misspryder toppen på praktröset, halvruttet och fult. Skamligt! Ännu värre är att följa den ärrade marken där järnlarvbanden av åtskilliga ton skördare och skotare gått fram och fällt varje träd. Under gran och tallgrenar ser man totalt mosade högar av sten bredvid oskadade rösen. Rösen som inte blivit skyddade ännu. |
| Jag råkade även på en av skogsägarna som var mycket positivt inställd till bevarandet av rösena och märkte ut hela området dagarna innan Länsstyrelsen kom och märkte
in dem för att de skulle bli skyddade.
|
Senaste kommentaren