Granskningsnämnden lyckades med att INTE fälla TV-serien Viningarnas
tid
På årsmötet tog Morgan upp den anmälan till Granskningsnämnden för radio TV, som
gjorts av föreningen och ytterligare 4 personer (bl.a. Lennart Axelsson), samt den
studiecirkel i historia undertecknad ledde i Skövde. Av Pandemiskäl har inte nämndens
beslut redovisats och granskats.
Granskningsnämnden fällde inte TV-serien. MEN deras yttrande är mycket intressant!
Det slår nämligen fast att kungariket Sverige INTE har sitt ursprung i Uppsala, och
INTE kristnades från Birka.
Låt oss granska de vesentliga raderna i beslutet, varför nämndens och våra åsikter stämmer
överns, men inte leder till fällning av TV-serien. Texten kräver noggran läsning. Var själv
tvungen att läsa tre - fyra gånger, innan förståelsen föll på plats.
Under rubriken "granskningsnämndens bedömning stycke två, finns följande rader:
Rad 1-3 : "Dokumentserien kunde, enligt nämndens mening, dock ge intrycket att Sverige
vuxit fram med utgångspunkt i Uppsala och att Sveriges kristnande började i och med
Ansgars mission till Birka."
Läser man lite hastigt, verkar det stå det gamla vanliga om kungar i Uppsala och Ansgar i
Birka. MEN, DET STÅR DET INT! DET STÅR ATT MAN KAN FÅ DET INTRYCKET!
Nämnden har alltså använt 11 månader för att konstruera en mening som skall ge läsaren
uppfattningen att det gamla vanliga gäller! MEN följande rader säger något annat.
Rad 4-6: Anmälarna har anfört att dessa beskrivningar är bestridda inom forskningen.
SVT har inte fört fram något som motsäger den bilden.
Med andra ord: SVT har alltså med vett och vilja sänt tre program som strider mot etablerad
historisk vetenskap! Och detta utan att tala om det! Bekräftelsen kommer i de följande
textraderna:
Rad 5-6: "Denna omständighet framgick inte av framställningen som därför blev
ofullständig."
Man måste ge nämnden det berömmet, att de verkligen ansträngt sig för att göra kritiken så
uddlös som möjligt! Men kritik är det! Så, varför fälldes inte TV-serien? Det framgår av rad
6-9:
Rad 6-9: "Eftersom det framgick att programmen syftade till att berätta om levnadsvillkoren
för enskilda människor och inte om de övergripande samhällsstrukturerna, medför detta dock
inte att programmen strider mot kravet på saklighet."
Alltså: TV-producenterna behöver endast visa upp ett snävt syfte i sina program, så innehålla
skit och osakligheter som helst i övrigt!
Undertecknad skickade ett brev med frågor för att få förtydligande av ovanstående. Nämnden
svarade då:

Kravet på saklighet innebär främst att uppgifter som är av betydelse för framställningen ska
vara korrekta. Nämnden ansåg att det framgick att programmen syftade till att berätta om
levnadsvillkoren för enskilda människor och inte om de övergripande samhällsstrukturerna.
Att framställningen i ett annat avseende var ofullständig – alltså vad gäller Sveriges
ursprung  och kristnande – medför enligt nämnden därför inte att programmen strider mot
saklighetskravet.
Och som slutkläm:
Detta sätt att bedöma ensidighet ligger i linje med nämndens mångåriga praxis.
Vad är det för samhälle vi lever i? Den av regeringen utsedda nämnden, går vid sidan
regeringens utfärdade regler och skapar sina egna - en egen praxis. En praxis förklarar varför
endast 4% av anmälningarna leder till fällning. Man skulle ju kunna påstå att yttrandefriheten
prioriteras!
Men något annat än en Potemkinkuliss för att flagga för hur demokratisk Sverige är, är det
inte!
Ingemar Siby

Tvinnade trådar!

Tänk så många metaforer som vi fortfarande använder som har med vävning och garner att göra. Uttryck som Leif GW använder är t ex att reda upp en härva och följa den röda tråden. Vem tänker idag på nornorna i den fornnordiska mytologin då de hör uttryck som livets väv och livets sköra tråd i kyrkliga sammanhang? I bevarade medeltida dikter nämns röda gullband och dessa röda gullband sjungs det om fortfarande vid midsommardansen kring majstången. Å flickan hon går i ringen med röda gullband. Var de möjligen en friargåva? Vi säger idag orden knyta vänskapsband. De har klippt banden. Säkert kommer ni på mycket fler liknande uttryck. Men vartifrån härstammar dom?

En del av dom kommer ifrån en tid då väven ansågs magisk. På väven kunde figurer som föreställde fienden knytas fast med en knut så de blev stridsodugliga och stormar kunde framkallas av att man lösgjorde dessas knutar för att förhindra fiendens skepp. Så kvinnornas roll i striderna var viktiga även då de inte alla gånger var på slagfältet själva.
Nornorna Urd, Verdandi och Skuld spann livets trådar för varje människa. Det förflutna, det nuvarande och framtidens ödesväv.

Kanske var det en väv gjord med brickor? Isåfall så har de symboler som knappt är skönjbara i våra gravfynd en intressant historia att berätta. Förmodligen var det mer än dekorativa objekt så som dagens människor tolkar dem till. Men symboliken är bortglömd för länge sedan. Somliga symboler har även fått nya associationer på gott och ont. Men senare tiders missbruk av fornnordiska symboler har inget att göra med de replikor jag vävt på vikingatida band och ännu längre tillbaka.

För tillfället försöker jag göra ett som drottning Ose fick med sig som gravgåva på 800-talet i Osebergsskeppet. Ett oerhört tidsödande arbete med omväxlande olika sömnads och vävtekniker. Oseberg 34 D.

Förra året så gjorde jag Snartemo V från 500-talet, också det ett norskt band.
Båda ser ni på bilden.

Det band som jag verkligen skulle ha velat gjort är tyvärr helt omöjligt att återskapa. Vi vet att det vävdes av 74 stycken brickor med så tunna garner att bredden ändå bara blev 7,5 cm. Vilket är bredare än både Högommannens och Snartemomannens band. Tre färger kan urskiljas använts. Troligen blått, rött och gult. Endast den fiskbensmönstrade startkanten och ytterst lite av mönstret är bevarat.

Snartemobandet som hänger invid det pågående Osebergsbandet är vävt av 58 brickor och är 5,5 cm brett. Färgerna röd, gul, blå och röd samt lila har upptäckts på originalet. Ett folkvandringstida svärdsgehäng tros det varit, men det är inte helt säkert.
De band som blivit bäst bevarade är de som haft kontakt med metall och gjorda av ull. Det lin som använts har förmultnat såsom allt växtbaserat och endast avtrycken finns kvar. Men linet har en mycket åldrig historia. Vi måste bege oss ända till bronsåldern.

På Storbritannien gjordes häpnadsväckande fynd av både lin och linberedningsredskap på en boplats som konserverats syrefritt i lera. Boplatsen var från Bronsåldern. Den tid då Cornwalls tenngruvor blomstrade eftersom bronstillverkningen i Europa skrek efter det sällsynta bronset. Mycket tyder på handel med Kreta, som i sin tur hade handel med Egypten. Linet sägs ursprungligen kommit från Egypten och likaså brickvävningstekniken.
De äldsta brickor som hittats i Norden är daterade 200-talet, men Margarethe Lehmann-Filles som var en tysk  textilforskare på slutet av 1800-talet skrev att brickor hittats i bronsåldersgravar.

Denna kvinna har vi till stor del att tacka för att inte den ålderdomliga vävtekniken dog ut. Om just Sverige så skriver hon att bibliotekarie Vistrand på Nordiska museet meddelat henne att han visste att det fortfarande vävdes med brickor i landskapen Skåne, Halland och Hälsingland.
I övriga Sverige såsom Lappland så var grindvävning den rådande bandvävningstekniken. Grinden slog ut brickorna på 1500-talet då den var betydligt snabbare. Men möjligheterna att göra mönster i avancerade former försvann då brickorna ersattes med grind.
Hälsingland har alltid varit det landskap som mest förknippas med lin. Hur länge vi odlat lin här är omöjligt att säga, men de äldsta linfröerna i Sverige hittades här i Trogsta och var från 200-talet enligt 14C analys.

Att linblomman blev landskapsblomma beror på den stora export av linne som tillverkades i Flors Manufakteri och som levererade till hov runt om i Europa på 1700-1800taletDet var för sin tid en storindustri med över 2000 väverskor anställda på tidigt 1700-tal.
Idag lever två linföretag kvar i Hälsingland. Växbo Linspinneri som fick en kunglig utmärkelse i somras och Holma Helsinglands i Sörforsa som driver sin tillverkning av både lin och ullgarner och exporterar det mesta utomlands. Den sistnämnda har en liten butik som är öppen två timmar två dagar i veckan, där de ibland har lite överskott på av kunder beställda garner i färger som inte ingår i det vanliga sortimentet.
För färger behövs då man väver med brickor.

Kristina Pallin

2018-10-27

En stor byggnad i liten värld

"Byggnaden skulle slå världen med häpnad" lyder rubriken  för sista artikeln i förra numret av Populär Arkeologi. Jo, byggnaden kan ha varit stor, men världen är bra mycket större än de få kilometer den kan ha synts!  Dess andliga räckvidd  bör ha varit betydligt större.

En 10 meter hög byggnad med ytan 50X12 meter har John Ljungqvist och hans arkeologiska kollegor hittat vid Uppsala högar. Unik är den dock inte. Dylika har hittats lite varstans i Norden. För drygt 10 år sedan hittades 5 stycken på ett koncentrerat område strax söder om Skövde. Ett tiotal i något mindre storlekar hittades också. Dessa användes om bostadshus under en 1 000 års period, vid en plats för framställning av järn ur rödjord. Något 20-tal gropungnar grävdes ut.

Däremot kan det vara ett riktigt fynd Uppsala arkeologerna gjort. Ett andligt fynd!

Som Maja Hagerman påpekar i sin bok: " Försvunnen värld", kan inte det omskrivna hednatemplet varit helgat åt asagudarna. Teofora ortsnam på "Oden" saknas nästan helt i Uppland, medan landskapet vimlar av ortsnam på  fruktbarhetsgudar:Ulltuna, Närtuna, Frötuna m.fl.

En närläsning av "Ynglingatal" visar att dikten genomsyras av intrikata spår av gudinnor. När  Yngliga  kungen Adils dör, sker det i "disarsalr", dvs en sal tillhörande den mäktiaste disen, gudinnan Freja av Vanasläkte. Den stora byggnad, denna stora sal, som arkeologerna hittat,   som inte tycks ha använts som bostad, bör därför ha varit Frejas sal -templet där hon firades och gavs offer genom fruktbarhets riter.

Det finns andra starka indicier för en gudinne kult i Uppsalatrakten. "Disablotet" har gett namn åt tingsmötet: Distingen", som finns med i Upplandslagen av år 1296. "Disamarken" fortlever, men är numera flyttat till 2 februari. Som en händelse sammanföll detta under medeltiden med firandet av Jesu moder Maria.

Någon km från Uppsala högar, vid ån Samman, finns det mycket gamla ortsnamnet "Disas Samman" dvs gudinans samling. Här kan de ursprungliga  sammankomsterna, firandet och offrandet till Frejas ära ägt rum - innan de flyttade inomhus uppe på åsen,  och de stora högarna byggdes: De som, med stor sannolikhet, är drottninggravar. Dessutom finns kvinnlig båtgrav mellan Östhögen och  Tingshögen. Långt är det inte heller till de rika kvinnogravarna i Badelunda!

I artikeln hänvisas också till Yngligaätten. Denna av 1800-talets nationalromantik upphausade kungaätt. Hur nu dessa antihjältar kunnat få sånt fäste bland stridens och ärans folk. Dessa kungar, som inte dör med svärdet i hand, utan i sotesängen, i mjödfat, ramlande av hästen eller luras in i berg av dvärgar. I en kult som hedrar fruktbarhet och fred är de dock alldeles utmärkta ikoner!

Så ni arkeologer från Uppsala: Ni är att gratulera till fyndet av fredens och fruktbarhetens tempel. Återuppta gärna den kultens seder och riter!

 Mvh Ingemar Siby, Moholm.

Vi välkomnar Historieforums nya krönikör, Kristina Pallin! Kristina bor i Norrala, Hälsingland.    I hennes krönikor kommer vi få kunskapen om södra Norrlands och Hälsingehistorien. Kristina kommer skriva några krönikor om året.

Ny krönika av Kristina Pallin, 12 maj 2018.

Det finns en sagatradition även i Hälsingland, upptecknade av Fredrik Winblad von Walter i boken Helsingminnen från 1910.
En av dom heter Hörla Svanehvit.

I sin ståtliga borgs kämpasalar i Sörwigstad i Forssa satt en höst afton är 963 den mäktige höfvdingen Tjulvar Tordsson, omgifven af sina kämpar. Tärnor och svenner passade upp och kringburo mjöd och vin och vid den flammande torrvedsbrasans sken täljdes mången kämpasaga från tappra hänsofna förfäders dagar.
Bakom högsätet stod den mäktige Sundhedehöfdingens dotter Hörla, skön som en sagans valkyria - Hon kallades Svanehvit för sin dygd och sin skönhet - och under det hon ideligen skänkte i åt sin fader och hans närmaste män, syntes hon förstulet blicka mot dörren, liksom hon väntade någon.
Då träder in i salen en man, som i allt liknade en kung än en höfding. Han var storväxt och manligt skön och klädd i en dyrbar och lysande rustning. Vid hans inträde reste sig alla i salen och Tjulvar gick den höfviskt hälsande tillmötes samt bjöd honom välkommen jämte hans män, som fingo god inkvartering. Främlingen var den fräjdade norrmannen Håkan Jarl. Han hade varit i Österviking och nu hade han lagt sin flotta i Njutångersfjärden samt var på tåg hem till Norige.
Om en stund inkommo några af jarlens hirdmän och däribland en som i reslig växt, skönt utseende, dräkt och hållning syntes för mer än andra. Det var Tiuto Fridolfsson från Jarlsö ( Jerfsö ) , en mäktig höfdings son, som nu i flera år varit med i den norske jarlens hird.
Vid anblicken af denne man rodnade Härma Svanehvit och med darrande hand räckte hon honom det rikt silfverbeslagna mjödhornet, som han likaledes blygt mottog. De hade sett hvarandra förut en gång, då hon var med sin far på gästabud å Jarlsö och han hade då vunnit hennes hjärta.
Då norrmännen gästat i dagarne åtta, drogo de sina färde till Avarne i Delsbo och sedan öfver Kalfstigen och Hännan till Jämtland. Många helsingar följde jarlen då han följande vår kom igen, och drog till Österland. Men det året var ej Håkan Jarl ensam, han var då i sällskap med en konung i Norige som hette Harald och som för sin grå pälskappa fått namnet Gråfäll. En stor mängd stridbare män från såväl Sundede som Nordstigens skeppslag följde då österut och måtte den flottan ha haft många härskepp, ty de vunno stora segrar som från dessa härtåg omtalas, vittna därom.
År 968 kommo Håkan Jarl samt konungarne Gudröd och Harald Gråfäll tillbaka. De gästade åter Forssa i dagarne sex, men då de drogo sina färde voro många helsingar i deras led.
Tiuto var även då med och hade nu vunnit så mycket rykte och ära , att han vågade anhålla hos Tjulvar Tordsson om hans dotters hand. Detta tyckte Tjulvar var bra och så drucko helsingar och norrmän de nyförlovades skål. Tiuto drog med till Norige och deltog med ära i striden mot konung Grytgård som blev slagen.
Året därpå firades bröllopet på äkta nordmannavis och Hörla Tjulvarsdotter följde sin frejdade make till Jarlsö.
Tiuto blef efter sin faders död höfding å Jarlsö och då han efter en bragdrik och lycklig levnad afsomnade i tron på hvita Krist, höglandets han av sina söner Runolf och Tjulvar. Men Hörla Svanehvit dog hastigt därefter av sorg, och så lades hon vid sidan af sin dyrkade make.
Då reste de båda sönerna en stor sten öfverst på högen och i den inhöggos de runor som kunna läsas tydligt ännu i dag, ty den som besöker Jerfsö kyrka, bör ej glömma att se den ståtliga runstenen på kyrkön helt nära ingången till prästgården.
Då runstenen restes var allt höfdingens folk samladt och barderna sjungo från kullen de hänsofnes lof.
Det var stor fest vid denna runsten är 1015 på hösten.
Det var norrmannen Sven Jarl och hans krigare som då tågade genom våra bygder och då han kom till kyrkön och läste stenens runor fingo hans män slå en ring kring högen och tvenne barder förtäljde på äkta norröna tunga de högsattes lof.
Så slutar sagan, i korthet berättad för att bevisa hvilken vänskap det fanns i gamla tider mellan helsingar och norrmän.
Denna saga har i århundraden gått från far till son och nu är den tryckt.

Det finns fler sägner som enligt von Walter härstammar från tusentalet. Thorer Helsing som handlar om svenska legosoldater som ryska kungars livvakt. Men den sagan får vänta till ett annat tillfälle.

Med vänliga hälsningar Kristina Pallin, 12 maj 2018.

 ___________________________________________________________

Kristina Pallin, 20 nov 2017.

 ___________________________________________________________________________

Varsågoda, Ny krönika, 2017-08-09

Krönika