Vi välkomnar Historieforums nya krönikör, Kristina Pallin! Kristina bor i Norrala, Hälsingland. I hennes krönikor kommer vi få kunskapen om södra Norrlands och Hälsingehistorien. Kristina kommer skriva
några krönikor om året.
Ny krönika av Kristina Pallin, 12 maj 2018.
Det finns en sagatradition även i Hälsingland, upptecknade av Fredrik Winblad von Walter i
boken Helsingminnen från 1910.
En av dom heter Hörla Svanehvit.
I sin ståtliga borgs kämpasalar i Sörwigstad i Forssa satt en höst afton är 963 den mäktige höfvdingen Tjulvar Tordsson, omgifven af
sina kämpar. Tärnor och svenner passade upp och kringburo mjöd och vin och vid den flammande torrvedsbrasans sken täljdes mången kämpasaga från tappra hänsofna förfäders dagar.
Bakom högsätet
stod den mäktige Sundhedehöfdingens dotter Hörla, skön som en sagans valkyria - Hon kallades Svanehvit för sin dygd och sin skönhet - och under det hon ideligen skänkte i åt sin fader och hans närmaste män,
syntes hon förstulet blicka mot dörren, liksom hon väntade någon.
Då träder in i salen en man, som i allt liknade en kung än en höfding. Han var storväxt och manligt skön och klädd i en dyrbar
och lysande rustning. Vid hans inträde reste sig alla i salen och Tjulvar gick den höfviskt hälsande tillmötes samt bjöd honom välkommen jämte hans män, som fingo god inkvartering. Främlingen var den fräjdade
norrmannen Håkan Jarl. Han hade varit i Österviking och nu hade han lagt sin flotta i Njutångersfjärden samt var på tåg hem till Norige.
Om en stund inkommo några af jarlens hirdmän och däribland en
som i reslig växt, skönt utseende, dräkt och hållning syntes för mer än andra. Det var Tiuto Fridolfsson från Jarlsö ( Jerfsö ) , en mäktig höfdings son, som nu i flera år varit med i den norske
jarlens hird.
Vid anblicken af denne man rodnade Härma Svanehvit och med darrande hand räckte hon honom det rikt silfverbeslagna mjödhornet, som han likaledes blygt mottog. De hade sett hvarandra förut en gång, då hon
var med sin far på gästabud å Jarlsö och han hade då vunnit hennes hjärta.
Då norrmännen gästat i dagarne åtta, drogo de sina färde till Avarne i Delsbo och sedan öfver Kalfstigen och Hännan
till Jämtland. Många helsingar följde jarlen då han följande vår kom igen, och drog till Österland. Men det året var ej Håkan Jarl ensam, han var då i sällskap med en konung i Norige som hette Harald
och som för sin grå pälskappa fått namnet Gråfäll. En stor mängd stridbare män från såväl Sundede som Nordstigens skeppslag följde då österut och måtte den flottan ha haft många
härskepp, ty de vunno stora segrar som från dessa härtåg omtalas, vittna därom.
År 968 kommo Håkan Jarl samt konungarne Gudröd och Harald Gråfäll tillbaka. De gästade åter Forssa i dagarne
sex, men då de drogo sina färde voro många helsingar i deras led.
Tiuto var även då med och hade nu vunnit så mycket rykte och ära , att han vågade anhålla hos Tjulvar Tordsson om hans dotters hand.
Detta tyckte Tjulvar var bra och så drucko helsingar och norrmän de nyförlovades skål. Tiuto drog med till Norige och deltog med ära i striden mot konung Grytgård som blev slagen.
Året därpå firades bröllopet
på äkta nordmannavis och Hörla Tjulvarsdotter följde sin frejdade make till Jarlsö.
Tiuto blef efter sin faders död höfding å Jarlsö och då han efter en bragdrik och lycklig levnad afsomnade i tron
på hvita Krist, höglandets han av sina söner Runolf och Tjulvar. Men Hörla Svanehvit dog hastigt därefter av sorg, och så lades hon vid sidan af sin dyrkade make.
Då reste de båda sönerna en stor sten
öfverst på högen och i den inhöggos de runor som kunna läsas tydligt ännu i dag, ty den som besöker Jerfsö kyrka, bör ej glömma att se den ståtliga runstenen på kyrkön helt nära ingången
till prästgården.
Då runstenen restes var allt höfdingens folk samladt och barderna sjungo från kullen de hänsofnes lof.
Det var stor fest vid denna runsten är 1015 på hösten.
Det var norrmannen
Sven Jarl och hans krigare som då tågade genom våra bygder och då han kom till kyrkön och läste stenens runor fingo hans män slå en ring kring högen och tvenne barder förtäljde på äkta
norröna tunga de högsattes lof.
Så slutar sagan, i korthet berättad för att bevisa hvilken vänskap det fanns i gamla tider mellan helsingar och norrmän.
Denna saga har i århundraden gått från
far till son och nu är den tryckt.
Det finns fler sägner som enligt von Walter härstammar från tusentalet. Thorer Helsing som handlar om svenska legosoldater som ryska kungars livvakt. Men den sagan får vänta till ett
annat tillfälle.
Med vänliga hälsningar Kristina Pallin, 12 maj 2018.
___________________________________________________________
Kristina Pallin, 20 nov 2017.
Om samer och fornnordiska gudar
De första uppgifterna
om samer kommer från den romerske skriftställaren Tacitus. I Germania från år 98 skriver han om ett folk kallat "fenni" som brukar identifieras med samer. De beskrivs som ett jägarfolk som lever under primitiva förhållanden,
där både män och kvinnor deltar i jakten. I "Geographia" från mitten av 100-talet berättar Ptolemaios om en stam som bär namnet fenni och som bor på den skandinaviska halvöns norra del. Under 500-talet använder
Prokopios och Jordanes benämningen "screrefennae" där förleden screre- brukar kopplas till skrida i betydelsen" åka skidor" Beteckningen "same" har samma ursprung som det finska landskapsnamnet " Häme" ( sv Tavastland), vilket ökar
på någon form av urgammalt samband mellan Tavaster och samer. Det finns elva samiska språk och det äldsta är sydsamiskan. Samer är bekräftade från Norduppland och norrut. Deras syn på väderstreck skiljer
sig från vår nutida på så sätt att deras är geografisk på så sätt att den följer naturen. Älvarna går i nordväst till sydostlig riktning. Det är samernas norr och söder. Märkligt
nog är de flesta järnåldersgravar från förkristen tid grävda i den riktningen också. Att de har trehundra ord för olika snötyper och andra beskrivningar för snöfenomen är lätt att förstå.
Men att de inte har ett ord för hand och ett annat för arm är lite underligt. Likaså ben, som även betyder fot och tå. Däremot har de många fler släktskapstermer än vad vi har i det svenska språket.
Vi säger ex farbror, men i deras språk finns olika ord beroende på om fars broder var yngre eller äldre än far själv. Detta kan ledas till ett uråldrigt samhällsskick där släktskapet spelade en central roll
i den sociala strukturen. Precis så som järnåldern beskrivs i de flesta arkeologiska böcker. I historia källor så omtalas detta folk som mycket mångkunniga och hade kraftfulla nåjder som kunde göra själresor
i djurhamn, dvs överta ex en fågels kropp med sin frisjäl för att fara till andra världar för att hämta hem en sjuk människas förlorade själ. I den fornnordiska mytologin kallas detta för sejd. Vanergudarna
lärde Asarna denna konst. Framför allt blev Oden lärde utav Vanergudinnan Freja. Personligen så tror jag att det finns ett urgammalt minne som med tiden blev en myt som långt senare skrevs ned av Snorre. Ett " religionskrig " i förgången
tid mellan de som bad till Vanergudarna vid sina tjärnar och ett hierarkiskt krigarfolk. Frej och Njord är bekräftade Vanergudar som införlivades i Asatron. De finns också i den samiska kulten. Vad det gäller Tor, så tror
jag av alla ortsnamn att döma att han var den störste guden åtminstone norra Sverige. Om Tor var en Asagud så skulle han vara den enda Asaguden i den samiska kulten, som för övrigt består av vanergudarna och några
helt samiska utan motsvarighet i Eddan. I de fina kretsarna bland stormän och kungar i våra forna folkland så var bruket av fostret en vanlig företeelse. På detta viset skapades det allianser som var oerhört viktiga att han
i andra folkland. Så guden Oden kanske tog Tor till sin fostre? En fin handling som befrämjar freden mellan Vaner och Asar. Den störste vanergudarna Tor blev adopterad av Asarnas högste gud och blev på så sätt en Asagud?
Kan Vanadyrkarna varit samerna och vi nordbor Asadyrkarna? Låter det vara osagt, men likheterna mellan samers och våra fornnordiska gudar är slående.
Med
vänliga hälsningar er lilla Hälsinge krönikör, Kristina Pallin.
___________________________________________________________________________
Varsågoda,
Ny krönika, 2017-08-09
HEDNINGAHÄLLAN En kultplats i Hälsingland med anor från stenåldern. Belägen mellan Norrala och Enånger. Mitt i den djupa skogen
på väg till Långvinds vackra bruksmiljö finns en oansenlig klippa som inte drar särskilt många besökare till sig idag. Det är en brant 8 meters hög klippa på vars c:a 30 meters platå, man bara ser
barrskog ifrån, då man mödosamt tagit sig ditupp. Att det dessutom är en relativt lång stig som är dåligt uppmärkt och bitvis omöjlig att se gör inte det lättare. Annat var det förr. Det var inte
bara bygdens Folkets Park, utan det var en vida mer berömd plats än så. En internationell kultplats på stenåldern. Här samlades folk från hela Bottenhavet mellan åren 2700-2200 f Kr. Ett stort flammande bål
på klippan i det mörka kalla november. Havet som slog upp vågor i blåsten mot klippkanten vid den säsongen verkar ju inte vara direkt bästa semestervalet idag. Men på den tiden var detta en udde ut mot havet som feta
årsgamla sälungar sökte sig till. Det mjälla köttet och dess sältran som lyste upp i hyddorna på vintern var lockande. Arkeologerna har hittat fyra eller fem härdgropar upp till 3,5 m stora på platsen. Även
vete och korn som måste ha burits dit eftersom det bara var grusig mark i närheten. Den säden har malts på underliggare och löpare som hittats. Hela 130 kg krukskärvor har hittats. Däribland figurer föreställande
både människor och djur. Bitar av stenyxor och miniatyrer av sådana samt ett bränt kranium av en fullvuxen människa. Det märkliga är att platsen uppvisar alla kända keramikstilar som fanns vid den tiden runt Bottenhavet.
Kam och Kiukasikeramik från Finland t ex. Både grop och stridsyxekeramik. Vad de själva benämde platsen vet vi inte. Ordet säl fanns på den tiden tror forskarna. En gammal indoeuropeisk rot av ett ord klingande som säl
betecknar släpa/dra. Men ordet kan vara ännu äldre och ett förindoeuropeiskt ord. Isåfall det äldsta ord som ännu finns i bruk. Att de kallade klippan för sälklippan tror jag inte. Sälen var vanligt förekommande.
Kanske har de i dagen synliga granaterna i sprickorna något med platsen att göra. Magiskt blodröda som de gnistrar i solen. Vem vet hur och när myterna om bergens rika väsen kom till? Kanske kände forntidens folk piezoelektriska
fält som uppkommer där det finns tryck av stenblock? Kanske berättades det en nu bortglömd myt om just denna klippa som lockade människor att korsa havet just vid den tid då höststormarnas säsong är. I vilka båtar?
Farkosterna var nog inte urholkade trästammar. Kanske var de liknande de skepp som är ristade på hällar? Bevisen för att de tog sig över Bottenhavet fanns på Hedningahällan. Vad som än lockade folk att ta den
riskfyllda färden så inte var det bara säljakt. Kanske måste man själv sitta en novembernatt på hällen för att få veta? Men en sak ska ni veta! Jag vågar inte! Jag var tillräckligt nervös av
att sitta ensam på ett bronsåldersröse på sommarsolståndet. En mörk natt på Hedningahällan.....ALDRIG!
Med vänliga hösthälsningar
Kristina.
_____________________________________________________________________________
Krönika
Enligt Riksantikvarieämbetet skadas i nuläget 41% av de inventerade och därmed skyddade forn och kulturlämningarna i samband med skogsbruk. 2013 var siffran
hela 48 %. Markberedningen före nyplantering av skog står för den grövsta skadan. Sett över hela landet så är södra Norrlandskusten, där jag själv bor värst drabbad av skador på registrerade fornlämningar,
medan Svealand och sydöstra Sveriges fornlämningar klarat sig bäst enligt undersökningen av RAÄ. Mörkertalet är mycket stort för 80% av skogen är inte ens inventerad. Då hälften av vårt lands yta
består av skog, så kommer mycket historia att gå förlorad.
I en stickprovsinventering 1999 konstaterade Skogsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet att 56% av de redan kända fornlämningarna inom avverkade områden
var skadade. Hälften av dem så allvarligt att de inte går att återställa. Med denna kunskap i bagaget så tog jag mej för att på eget initiativ söka av mitt eget närområde. Dels för att titta
på de redan på fastighetskartan och fornsök på mobilen. Såg att jägare rasat ner kullerstenar från ett stort fint röse i en samling av flera stycken på en kulle. Anledningen var att deras älgpass skulle
stå stadigare. Det står nu och misspryder toppen på praktröset, halvruttet och fult. Skamligt!
Ännu värre är att följa den ärrade marken där järnlarvbanden av åtskilliga ton skördare
och skotare gått fram och fällt varje träd. Under gran och tallgrenar ser man totalt mosade högar av sten bredvid oskadade rösen. Rösen som inte blivit skyddade ännu.
|
| Jag råkade även på en av skogsägarna som var mycket positivt inställd till bevarandet av rösena och märkte ut hela området dagarna innan Länsstyrelsen kom och märkte
in dem för att de skulle bli skyddade.
Det började väl spridas på orten vad jag höll på med och därför fick jag tips av andra människor som sett underligheter i skogen. Så inom kort så kommer
min vän från Länsstyrelsen tillbaka för att se ytterligare rösen, grophus och en eventuell kultplats med stencirklar och halvcirklar mm på en stor stenhälla som på bronsåldern låg alldeles vid havet. De
flesta rösen ligger på 35 m ö h. Så det är för mig en intressant vandring, ofta utan stigar och vägar
Det finns ännu en stor skaderisk för fornlämningarna, och det är alla vägar som görs
med de traktorgrävare var och varannan bonde nu har. Det börjar krylla av sådana virkestransportsvägar som inte föregås av någon arkeologisk inventering. Alla slutar vid en stor vändplan för timmerbilen och de
flesta förses med vägbommar för att hindra bärplockarna från i vårt fall Bulgarien att åka in och campa, elda och skräpa ner. Man tar sig förbi på cykel, men skogshygget som ska göras då vägen
är färdig kan vara många kilometer lång. Jag tycker det borde vara lag på att arkeologer först borde få en chans att hinna inventera både vägsträckning och skogen innan dessa tunga fordon krossar allt
med sina slirande järnlarvband och grävskopor gräver upp vägfyllning urskillningslöst i skogsmarken till vägen. | Med vänliga hälsningar
Krönikör,
Kristina Pallin Norrala, Hälsingland. | |
