Historieforum.se
Meny

Gästkrönika. Författad av Kristina Pallin, Söderhamn

Tvinnade trådar!

Tänk så många metaforer som vi fortfarande använder som har med vävning och garner att göra. Uttryck som Leif GW använder är t ex att reda upp en härva och följa den röda tråden. Vem tänker idag på nornorna i den fornnordiska mytologin då de hör uttryck som livets väv och livets sköra tråd i kyrkliga sammanhang? I bevarade medeltida dikter nämns röda gullband och dessa röda gullband sjungs det om fortfarande vid midsommardansen kring majstången. Å flickan hon går i ringen med röda gullband. Var de möjligen en friargåva? Vi säger idag orden knyta vänskapsband. De har klippt banden. Säkert kommer ni på mycket fler liknande uttryck. Men vartifrån härstammar dom?


En del av dom kommer ifrån en tid då väven ansågs magisk. På väven kunde figurer som föreställde fienden knytas fast med en knut så de blev stridsodugliga och stormar kunde framkallas av att man lösgjorde dessas knutar för att förhindra fiendens skepp. Så kvinnornas roll i striderna var viktiga även då de inte alla gånger var på slagfältet själva.
Nornorna Urd, Verdandi och Skuld spann livets trådar för varje människa. Det förflutna, det nuvarande och framtidens ödesväv.

Kanske var det en väv gjord med brickor? Isåfall så har de symboler som knappt är skönjbara i våra gravfynd en intressant historia att berätta. Förmodligen var det mer än dekorativa objekt så som dagens människor tolkar dem till. Men symboliken är bortglömd för länge sedan. Somliga symboler har även fått nya associationer på gott och ont. Men senare tiders missbruk av fornnordiska symboler har inget att göra med de replikor jag vävt på vikingatida band och ännu längre tillbaka.

För tillfället försöker jag göra ett som drottning Ose fick med sig som gravgåva på 800-talet i Osebergsskeppet. Ett oerhört tidsödande arbete med omväxlande olika sömnads och vävtekniker. Oseberg 34 D.

Förra året så gjorde jag Snartemo V från 500-talet, också det ett norskt band.
Båda ser ni på bilden.

Det band som jag verkligen skulle ha velat gjort är tyvärr helt omöjligt att återskapa. Vi vet att det vävdes av 74 stycken brickor med så tunna garner att bredden ändå bara blev 7,5 cm. Vilket är bredare än både Högommannens och Snartemomannens band. Tre färger kan urskiljas använts. Troligen blått, rött och gult. Endast den fiskbensmönstrade startkanten och ytterst lite av mönstret är bevarat.


Snartemobandet som hänger invid det pågående Osebergsbandet är vävt av 58 brickor och är 5,5 cm brett. Färgerna röd, gul, blå och röd samt lila har upptäckts på originalet. Ett folkvandringstida svärdsgehäng tros det varit, men det är inte helt säkert.
De band som blivit bäst bevarade är de som haft kontakt med metall och gjorda av ull. Det lin som använts har förmultnat såsom allt växtbaserat och endast avtrycken finns kvar. Men linet har en mycket åldrig historia. Vi måste bege oss ända till bronsåldern.


På Storbritannien gjordes häpnadsväckande fynd av både lin och linberedningsredskap på en boplats som konserverats syrefritt i lera. Boplatsen var från Bronsåldern. Den tid då Cornwalls tenngruvor blomstrade eftersom bronstillverkningen i Europa skrek efter det sällsynta bronset. Mycket tyder på handel med Kreta, som i sin tur hade handel med Egypten. Linet sägs ursprungligen kommit från Egypten och likaså brickvävningstekniken.
De äldsta brickor som hittats i Norden är daterade 200-talet, men Margarethe Lehmann-Filles som var en tysk  textilforskare på slutet av 1800-talet skrev att brickor hittats i bronsåldersgravar.


Denna kvinna har vi till stor del att tacka för att inte den ålderdomliga vävtekniken dog ut. Om just Sverige så skriver hon att bibliotekarie Vistrand på Nordiska museet meddelat henne att han visste att det fortfarande vävdes med brickor i landskapen Skåne, Halland och Hälsingland.
I övriga Sverige såsom Lappland så var grindvävning den rådande bandvävningstekniken. Grinden slog ut brickorna på 1500-talet då den var betydligt snabbare. Men möjligheterna att göra mönster i avancerade former försvann då brickorna ersattes med grind.
Hälsingland har alltid varit det landskap som mest förknippas med lin. Hur länge vi odlat lin här är omöjligt att säga, men de äldsta linfröerna i Sverige hittades här i Trogsta och var från 200-talet enligt 14C analys.


Att linblomman blev landskapsblomma beror på den stora export av linne som tillverkades i Flors Manufakteri och som levererade till hov runt om i Europa på 1700-1800taletDet var för sin tid en storindustri med över 2000 väverskor anställda på tidigt 1700-tal.
Idag lever två linföretag kvar i Hälsingland. Växbo Linspinneri som fick en kunglig utmärkelse i somras och Holma Helsinglands i Sörforsa som driver sin tillverkning av både lin och ullgarner och exporterar det mesta utomlands. Den sistnämnda har en liten butik som är öppen två timmar två dagar i veckan, där de ibland har lite överskott på av kunder beställda garner i färger som inte ingår i det vanliga sortimentet.
För färger behövs då man väver med brickor.

Kristina Pallin

 

Månadens krönikör är vår medlem Ingemar Siby

2018-10-27

En stor byggnad i liten värld

 

"Byggnaden skulle slå världen med häpnad" lyder rubriken  för sista artikeln i förra numret av Populär Arkeologi. Jo, byggnaden kan ha varit stor, men världen är bra mycket större än de få kilometer den kan ha synts!  Dess andliga räckvidd  bör ha varit betydligt större.

En 10 meter hög byggnad med ytan 50X12 meter har John Ljungqvist och hans arkeologiska kollegor hittat vid Uppsala högar. Unik är den dock inte. Dylika har hittats lite varstans i Norden. För drygt 10 år sedan hittades 5 stycken på ett koncentrerat område strax söder om Skövde. Ett tiotal i något mindre storlekar hittades också. Dessa användes om bostadshus under en 1 000 års period, vid en plats för framställning av järn ur rödjord. Något 20-tal gropungnar grävdes ut.

Däremot kan det vara ett riktigt fynd Uppsala arkeologerna gjort. Ett andligt fynd!

Som Maja Hagerman påpekar i sin bok: " Försvunnen värld", kan inte det omskrivna hednatemplet varit helgat åt asagudarna. Teofora ortsnam på "Oden" saknas nästan helt i Uppland, medan landskapet vimlar av ortsnam på  fruktbarhetsgudar:Ulltuna, Närtuna, Frötuna m.fl.

En närläsning av "Ynglingatal" visar att dikten genomsyras av intrikata spår av gudinnor. När  Yngliga  kungen Adils dör, sker det i "disarsalr", dvs en sal tillhörande den mäktiaste disen, gudinnan Freja av Vanasläkte. Den stora byggnad, denna stora sal, som arkeologerna hittat,   som inte tycks ha använts som bostad, bör därför ha varit Frejas sal -templet där hon firades och gavs offer genom fruktbarhets riter.

Det finns andra starka indicier för en gudinne kult i Uppsalatrakten. "Disablotet" har gett namn åt tingsmötet: Distingen", som finns med i Upplandslagen av år 1296. "Disamarken" fortlever, men är numera flyttat till 2 februari. Som en händelse sammanföll detta under medeltiden med firandet av Jesu moder Maria.

Någon km från Uppsala högar, vid ån Samman, finns det mycket gamla ortsnamnet "Disas Samman" dvs gudinans samling. Här kan de ursprungliga  sammankomsterna, firandet och offrandet till Frejas ära ägt rum - innan de flyttade inomhus uppe på åsen,  och de stora högarna byggdes: De som, med stor sannolikhet, är drottninggravar. Dessutom finns kvinnlig båtgrav mellan Östhögen och  Tingshögen. Långt är det inte heller till de rika kvinnogravarna i Badelunda!

 

I artikeln hänvisas också till Yngligaätten. Denna av 1800-talets nationalromantik upphausade kungaätt. Hur nu dessa antihjältar kunnat få sånt fäste bland stridens och ärans folk. Dessa kungar, som inte dör med svärdet i hand, utan i sotesängen, i mjödfat, ramlande av hästen eller luras in i berg av dvärgar. I en kult som hedrar fruktbarhet och fred är de dock alldeles utmärkta ikoner!

Så ni arkeologer från Uppsala: Ni är att gratulera till fyndet av fredens och fruktbarhetens tempel. Återuppta gärna den kultens seder och riter!

 Mvh Ingemar Siby, Moholm.

 

Vi välkomnar Historieforums nya krönikör, Kristina Pallin! Kristina bor i Norrala, Hälsingland.    I hennes krönikor kommer vi få kunskapen om södra Norrlands och Hälsingehistorien. Kristina kommer skriva några krönikor om året.

 

Ny krönika av Kristina Pallin, 12 maj 2018.

Det finns en sagatradition även i Hälsingland, upptecknade av Fredrik Winblad von Walter i boken Helsingminnen från 1910.
En av dom heter Hörla Svanehvit.

I sin ståtliga borgs kämpasalar i Sörwigstad i Forssa satt en höst afton är 963 den mäktige höfvdingen Tjulvar Tordsson, omgifven af sina kämpar. Tärnor och svenner passade upp och kringburo mjöd och vin och vid den flammande torrvedsbrasans sken täljdes mången kämpasaga från tappra hänsofna förfäders dagar.
Bakom högsätet stod den mäktige Sundhedehöfdingens dotter Hörla, skön som en sagans valkyria - Hon kallades Svanehvit för sin dygd och sin skönhet - och under det hon ideligen skänkte i åt sin fader och hans närmaste män, syntes hon förstulet blicka mot dörren, liksom hon väntade någon.
Då träder in i salen en man, som i allt liknade en kung än en höfding. Han var storväxt och manligt skön och klädd i en dyrbar och lysande rustning. Vid hans inträde reste sig alla i salen och Tjulvar gick den höfviskt hälsande tillmötes samt bjöd honom välkommen jämte hans män, som fingo god inkvartering. Främlingen var den fräjdade norrmannen Håkan Jarl. Han hade varit i Österviking och nu hade han lagt sin flotta i Njutångersfjärden samt var på tåg hem till Norige.
Om en stund inkommo några af jarlens hirdmän och däribland en som i reslig växt, skönt utseende, dräkt och hållning syntes för mer än andra. Det var Tiuto Fridolfsson från Jarlsö ( Jerfsö ) , en mäktig höfdings son, som nu i flera år varit med i den norske jarlens hird.
Vid anblicken af denne man rodnade Härma Svanehvit och med darrande hand räckte hon honom det rikt silfverbeslagna mjödhornet, som han likaledes blygt mottog. De hade sett hvarandra förut en gång, då hon var med sin far på gästabud å Jarlsö och han hade då vunnit hennes hjärta.
Då norrmännen gästat i dagarne åtta, drogo de sina färde till Avarne i Delsbo och sedan öfver Kalfstigen och Hännan till Jämtland. Många helsingar följde jarlen då han följande vår kom igen, och drog till Österland. Men det året var ej Håkan Jarl ensam, han var då i sällskap med en konung i Norige som hette Harald och som för sin grå pälskappa fått namnet Gråfäll. En stor mängd stridbare män från såväl Sundede som Nordstigens skeppslag följde då österut och måtte den flottan ha haft många härskepp, ty de vunno stora segrar som från dessa härtåg omtalas, vittna därom.
År 968 kommo Håkan Jarl samt konungarne Gudröd och Harald Gråfäll tillbaka. De gästade åter Forssa i dagarne sex, men då de drogo sina färde voro många helsingar i deras led.
Tiuto var även då med och hade nu vunnit så mycket rykte och ära , att han vågade anhålla hos Tjulvar Tordsson om hans dotters hand. Detta tyckte Tjulvar var bra och så drucko helsingar och norrmän de nyförlovades skål. Tiuto drog med till Norige och deltog med ära i striden mot konung Grytgård som blev slagen.
Året därpå firades bröllopet på äkta nordmannavis och Hörla Tjulvarsdotter följde sin frejdade make till Jarlsö.
Tiuto blef efter sin faders död höfding å Jarlsö och då han efter en bragdrik och lycklig levnad afsomnade i tron på hvita Krist, höglandets han av sina söner Runolf och Tjulvar. Men Hörla Svanehvit dog hastigt därefter av sorg, och så lades hon vid sidan af sin dyrkade make.
Då reste de båda sönerna en stor sten öfverst på högen och i den inhöggos de runor som kunna läsas tydligt ännu i dag, ty den som besöker Jerfsö kyrka, bör ej glömma att se den ståtliga runstenen på kyrkön helt nära ingången till prästgården.
Då runstenen restes var allt höfdingens folk samladt och barderna sjungo från kullen de hänsofnes lof.
Det var stor fest vid denna runsten är 1015 på hösten.
Det var norrmannen Sven Jarl och hans krigare som då tågade genom våra bygder och då han kom till kyrkön och läste stenens runor fingo hans män slå en ring kring högen och tvenne barder förtäljde på äkta norröna tunga de högsattes lof.
Så slutar sagan, i korthet berättad för att bevisa hvilken vänskap det fanns i gamla tider mellan helsingar och norrmän.
Denna saga har i århundraden gått från far till son och nu är den tryckt.

Det finns fler sägner som enligt von Walter härstammar från tusentalet. Thorer Helsing som handlar om svenska legosoldater som ryska kungars livvakt. Men den sagan får vänta till ett annat tillfälle.

Med vänliga hälsningar Kristina Pallin, 12 maj 2018.

 ___________________________________________________________

 

Kristina Pallin, 20 nov 2017.

Om samer och fornnordiska gudar
De första uppgifterna om samer kommer från den romerske skriftställaren Tacitus. I Germania från år 98 skriver han om ett folk kallat "fenni" som brukar identifieras med samer. De beskrivs som ett jägarfolk som lever under primitiva förhållanden, där både män och kvinnor deltar i jakten. I "Geographia" från mitten av 100-talet berättar Ptolemaios om en stam som bär namnet fenni och som bor på den skandinaviska halvöns norra del. Under 500-talet använder Prokopios och Jordanes benämningen "screrefennae" där förleden screre- brukar kopplas till skrida i betydelsen" åka skidor" Beteckningen "same" har samma ursprung som det finska landskapsnamnet " Häme" ( sv Tavastland), vilket ökar på någon form av urgammalt samband mellan Tavaster och samer. Det finns elva samiska språk och det äldsta är sydsamiskan. Samer är bekräftade från Norduppland och norrut. Deras syn på väderstreck skiljer sig från vår nutida på så sätt att deras är geografisk på så sätt att den följer naturen. Älvarna går i nordväst till sydostlig riktning. Det är samernas norr och söder. Märkligt nog är de flesta järnåldersgravar från förkristen tid grävda i den riktningen också. Att de har trehundra ord för olika snötyper och andra beskrivningar för snöfenomen är lätt att förstå. Men att de inte har ett ord för hand och ett annat för arm är lite underligt. Likaså ben, som även betyder fot och tå. Däremot har de många fler släktskapstermer än vad vi har i det svenska språket. Vi säger ex farbror, men i deras språk finns olika ord beroende på om fars broder var yngre eller äldre än far själv. Detta kan ledas till ett uråldrigt samhällsskick där släktskapet spelade en central roll i den sociala strukturen. Precis så som järnåldern beskrivs i de flesta arkeologiska böcker. I historia källor så omtalas detta folk som mycket mångkunniga och hade kraftfulla nåjder som kunde göra själresor i djurhamn, dvs överta ex en fågels kropp med sin frisjäl för att fara till andra världar för att hämta hem en sjuk människas förlorade själ. I den fornnordiska mytologin kallas detta för sejd. Vanergudarna lärde Asarna denna konst. Framför allt blev Oden lärde utav Vanergudinnan Freja. Personligen så tror jag att det finns ett urgammalt minne som med tiden blev en myt som långt senare skrevs ned av Snorre. Ett " religionskrig " i förgången tid mellan de som bad till Vanergudarna vid sina tjärnar och ett hierarkiskt krigarfolk. Frej och Njord är bekräftade Vanergudar som införlivades i Asatron. De finns också i den samiska kulten. Vad det gäller Tor, så tror jag av alla ortsnamn att döma att han var den störste guden åtminstone norra Sverige. Om Tor var en Asagud så skulle han vara den enda Asaguden i den samiska kulten, som för övrigt består av vanergudarna och några helt samiska utan motsvarighet i Eddan. I de fina kretsarna bland stormän och kungar i våra forna folkland så var bruket av fostret en vanlig företeelse. På detta viset skapades det allianser som var oerhört viktiga att han i andra folkland. Så guden Oden kanske tog Tor till sin fostre? En fin handling som befrämjar freden mellan Vaner och Asar. Den störste vanergudarna Tor blev adopterad av Asarnas högste gud och blev på så sätt en Asagud? Kan Vanadyrkarna varit samerna och vi nordbor Asadyrkarna? Låter det vara osagt, men likheterna mellan samers och våra fornnordiska gudar är slående.
 
Med vänliga hälsningar er lilla Hälsinge krönikör, Kristina Pallin.
 
 

 ___________________________________________________________________________

Varsågoda, Ny krönika, 2017-08-09

HEDNINGAHÄLLAN En kultplats i Hälsingland med anor från stenåldern. Belägen mellan Norrala och Enånger. Mitt i den djupa skogen på väg till Långvinds vackra bruksmiljö finns en oansenlig klippa som inte drar särskilt många besökare till sig idag. Det är en brant 8 meters hög klippa på vars c:a 30 meters platå, man bara ser barrskog ifrån, då man mödosamt tagit sig ditupp. Att det dessutom är en relativt lång stig som är dåligt uppmärkt och bitvis omöjlig att se gör inte det lättare. Annat var det förr. Det var inte bara bygdens Folkets Park, utan det var en vida mer berömd plats än så. En internationell kultplats på stenåldern. Här samlades folk från hela Bottenhavet mellan åren 2700-2200 f Kr. Ett stort flammande bål på klippan i det mörka kalla november. Havet som slog upp vågor i blåsten mot klippkanten vid den säsongen verkar ju inte vara direkt bästa semestervalet idag. Men på den tiden var detta en udde ut mot havet som feta årsgamla sälungar sökte sig till. Det mjälla köttet och dess sältran som lyste upp i hyddorna på vintern var lockande. Arkeologerna har hittat fyra eller fem härdgropar upp till 3,5 m stora på platsen. Även vete och korn som måste ha burits dit eftersom det bara var grusig mark i närheten. Den säden har malts på underliggare och löpare som hittats. Hela 130 kg krukskärvor har hittats. Däribland figurer föreställande både människor och djur. Bitar av stenyxor och miniatyrer av sådana samt ett bränt kranium av en fullvuxen människa. Det märkliga är att platsen uppvisar alla kända keramikstilar som fanns vid den tiden runt Bottenhavet. Kam och Kiukasikeramik från Finland t ex. Både grop och stridsyxekeramik. Vad de själva benämde platsen vet vi inte. Ordet säl fanns på den tiden tror forskarna. En gammal indoeuropeisk rot av ett ord klingande som säl betecknar släpa/dra. Men ordet kan vara ännu äldre och ett förindoeuropeiskt ord. Isåfall det äldsta ord som ännu finns i bruk. Att de kallade klippan för sälklippan tror jag inte. Sälen var vanligt förekommande. Kanske har de i dagen synliga granaterna i sprickorna något med platsen att göra. Magiskt blodröda som de gnistrar i solen. Vem vet hur och när myterna om bergens rika väsen kom till? Kanske kände forntidens folk piezoelektriska fält som uppkommer där det finns tryck av stenblock? Kanske berättades det en nu bortglömd myt om just denna klippa som lockade människor att korsa havet just vid den tid då höststormarnas säsong är. I vilka båtar? Farkosterna var nog inte urholkade trästammar. Kanske var de liknande de skepp som är ristade på hällar? Bevisen för att de tog sig över Bottenhavet fanns på Hedningahällan. Vad som än lockade folk att ta den riskfyllda färden så inte var det bara säljakt. Kanske måste man själv sitta en novembernatt på hällen för att få veta? Men en sak ska ni veta! Jag vågar inte! Jag var tillräckligt nervös av att sitta ensam på ett bronsåldersröse på sommarsolståndet. En mörk natt på Hedningahällan.....ALDRIG!
 
Med vänliga hösthälsningar Kristina.
 
 
_____________________________________________________________________________

Krönika

Enligt Riksantikvarieämbetet skadas i nuläget 41% av de inventerade och därmed skyddade forn och kulturlämningarna i samband med skogsbruk. 2013 var siffran hela 48 %. Markberedningen före nyplantering av skog står för den grövsta skadan. Sett över hela landet så är södra Norrlandskusten, där jag själv bor värst drabbad av skador på registrerade fornlämningar, medan Svealand och sydöstra Sveriges fornlämningar klarat sig bäst enligt undersökningen av RAÄ. Mörkertalet är mycket stort för 80% av skogen är inte ens inventerad. Då hälften av vårt lands yta består av skog, så kommer mycket historia att gå förlorad.
I en stickprovsinventering 1999 konstaterade Skogsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet att 56% av de redan kända fornlämningarna inom avverkade områden var skadade. Hälften av dem så allvarligt att de inte går att återställa. Med denna kunskap i bagaget så tog jag mej för att på eget initiativ söka av mitt eget närområde. Dels för att titta på de redan på fastighetskartan och fornsök på mobilen. Såg att jägare rasat ner kullerstenar från ett stort fint röse i en samling av flera stycken på en kulle. Anledningen var att deras älgpass skulle stå stadigare. Det står nu och misspryder toppen på praktröset, halvruttet och fult. Skamligt!
Ännu värre är att följa den ärrade marken där järnlarvbanden av åtskilliga ton skördare och skotare gått fram och fällt varje träd. Under gran och tallgrenar ser man totalt mosade högar av sten bredvid oskadade rösen. Rösen som inte blivit skyddade ännu.

 

Jag råkade även på en av skogsägarna som var mycket positivt inställd till bevarandet av rösena och märkte ut hela området dagarna innan Länsstyrelsen kom och märkte in dem för att de skulle bli skyddade.
Det började väl spridas på orten vad jag höll på med och därför fick jag tips av andra människor som sett underligheter i skogen. Så inom kort så kommer min vän från Länsstyrelsen tillbaka för att se ytterligare rösen, grophus och en eventuell kultplats med stencirklar och halvcirklar mm på en stor stenhälla som på bronsåldern låg alldeles vid havet. De flesta rösen ligger på 35 m ö h. Så det är för mig en intressant vandring, ofta utan stigar och vägar
Det finns ännu en stor skaderisk för fornlämningarna, och det är alla vägar som görs med de traktorgrävare var och varannan bonde nu har. Det börjar krylla av sådana virkestransportsvägar som inte föregås av någon arkeologisk inventering. Alla slutar vid en stor vändplan för timmerbilen och de flesta förses med vägbommar för att hindra bärplockarna från i vårt fall Bulgarien att åka in och campa, elda och skräpa ner. Man tar sig förbi på cykel, men skogshygget som ska göras då vägen är färdig kan vara många kilometer lång. Jag tycker det borde vara lag på att arkeologer först borde få en chans att hinna inventera både vägsträckning och skogen innan dessa tunga fordon krossar allt med sina slirande järnlarvband och grävskopor gräver upp vägfyllning urskillningslöst i skogsmarken till vägen.

Med vänliga hälsningar
Krönikör, 
Kristina Pallin Norrala, Hälsingland.

Senaste kommentaren