• Lars Rydh

    Sexdrega kyrka 200 år

  • Lars Rydh

    Med rötter i Roasjö och Sexdrega

Gestilren. Författad av Ingvar Leion, Borås

Av Ingvar Leion. Juni 2018.

Mottagare, Historieforum Västra Götaland.

 

”Här litet till. Och man har all anledning fråga sig vad man hade uppe i Uppland att göra 

ifråga om slaget vid Gestilren”.

 

Ingvar

 Sårbar landgräns…

Gränsen till Halland var säkerhetspolitiskt mer utsatt än kustlandskapen längs Östersjön, där havet - enkelt uttryckt – var att likna vid en enorm vallgrav, vilken vid en överskeppning

krävde förberedelser ifråga om anskaffning av skepp, som regel tidsödande och förenad med risker i form av stormar och sjömilitära motattacker från i aktuellt fall svenska flottan.

I värsta fall slutade en tänkt invasion över havet med att den överskeppande hären, helt eller till stor del, hamnade på havets botten.37 Visserligen var det rent principiellt lättare att

färdas sjöledes än till lands, men det är en iakttagelse som uteslutande gäller sjöfart under fredliga förhållanden; vid krig och örlog tillkommer «försvårande omständigheter», risken

att bli angripen av motsidans krigsskepp och att tidsplanen spricker till följd av obefintlig vind, eller av storm och annat oväder.

 

Från Halland/Danmark fanns för en anfallande helt andra förutsättningar för ett lyckat anfall. Samling av trupp och uppmarsch mot landgränsen och - inte att förglömma - möjligheten att äta sig mätt omedelbart före ett anfall över gränsen, på landbacken och utnyttjande ortens tillgångar, kunde försiggå inom det egna (danska) territoriet och gav givetvis betydande fördelar i jämförelse med en omfattande överskeppning över Östersjön mot Östra Mellansverige.

 

…  mot främst Halland

 

Tydliga infallsstråk mot Sverige fanns, som nämnts, i form av ådalar i anslutning till främst Lagan, Nissan, Ätran och Viskan men även längs Storån från trakten av Sätila och norrut. Motsvarande stråk från Norge saknades; stora delar av Bohuslän och Dalsland utgjordes av skogrika barriärer, med dalgångar och sjörika stråk som i huvudsak löpte tvärs en framryckningsriktning mot Västsverige och som därmed försvårade förflyttningar av härar i väst-östlig riktning. Ett hot från Norge hörde i första hand samman med härjningar med flottenheter längs västkusten, men då berördes, i varje fall inledningsvis, främst danskt område. Visserligen härjade kung Håkon Värmland 1225, då han sägs ha «bränt Värmland», men trots sin styrka om cirka 3000 man infanteri och omkring 450 ryttare var målet för härjningen begränsat till just Värmland, som då baserade norska upprorsmän.

 

Slutsats

Infallsstråkens belägenhet och karaktär gör det uppenbart att en samling av stridskrafter för att vid behov kunna stå emot ett danskt anfall över landgräns borde lämpligen ske i första

hand i Västsverige, med ett slags avvaktande gruppering i anslutning till Sjuhäradsbygden, i andra hand i Östergötland inför eventuell dansk framryckning genom Småland. Om den uppbådade hären uppehöll sig i Svealand vid ett danskt gränsöverskridande, främst vid ett överraskande sådant, var risken betydande för avgörande tidsförlust.

/Ingvar Leion

Historieforum Västra Götaland, 2018-07-19

 

Gestilren, Ingvar Leion, Borås

Av Ingvar Leion. Juni 2018.

Mottagare, Historieforum Västra Götaland.

 

”Här litet till. Och man ha rall anledning fråga sig vad man hade uppe i Uppland att göra 

ifråga om slaget vid Gestilren”.

 

Ingvar

 Sårbar landgräns…

Gränsen till Halland var säkerhetspolitiskt mer utsatt än kustlandskapen längs Östersjön, där havet - enkelt uttryckt – var att likna vid en enorm vallgrav, vilken vid en överskeppning

krävde förberedelser ifråga om anskaffning av skepp, som regel tidsödande och förenad med risker i form av stormar och sjömilitära motattacker från i aktuellt fall svenska flottan.

I värsta fall slutade en tänkt invasion över havet med att den överskeppande hären, helt eller till stor del, hamnade på havets botten.37 Visserligen var det rent principiellt lättare att

färdas sjöledes än till lands, men det är en iakttagelse som uteslutande gäller sjöfart under fredliga förhållanden; vid krig och örlog tillkommer «försvårande omständigheter», risken

att bli angripen av motsidans krigsskepp och att tidsplanen spricker till följd av obefintlig vind, eller av storm och annat oväder.

 

Från Halland/Danmark fanns för en anfallande helt andra förutsättningar för ett lyckat anfall. Samling av trupp och uppmarsch mot landgränsen och - inte att förglömma - möjligheten att äta sig mätt omedelbart före ett anfall över gränsen, på landbacken och utnyttjande ortens tillgångar, kunde försiggå inom det egna (danska) territoriet och gav givetvis betydande fördelar i jämförelse med en omfattande överskeppning över Östersjön mot Östra Mellansverige.

 

…  mot främst Halland

 

Tydliga infallsstråk mot Sverige fanns, som nämnts, i form av ådalar i anslutning till främst Lagan, Nissan, Ätran och Viskan men även längs Storån från trakten av Sätila och norrut. Motsvarande stråk från Norge saknades; stora delar av Bohuslän och Dalsland utgjordes av skogrika barriärer, med dalgångar och sjörika stråk som i huvudsak löpte tvärs en framryckningsriktning mot Västsverige och som därmed försvårade förflyttningar av härar i väst-östlig riktning. Ett hot från Norge hörde i första hand samman med härjningar med flottenheter längs västkusten, men då berördes, i varje fall inledningsvis, främst danskt område. Visserligen härjade kung Håkon Värmland 1225, då han sägs ha «bränt Värmland», men trots sin styrka om cirka 3000 man infanteri och omkring 450 ryttare var målet för härjningen begränsat till just Värmland, som då baserade norska upprorsmän.

 

Slutsats

Infallsstråkens belägenhet och karaktär gör det uppenbart att en samling av stridskrafter för att vid behov kunna stå emot ett danskt anfall över landgräns borde lämpligen ske i första

hand i Västsverige, med ett slags avvaktande gruppering i anslutning till Sjuhäradsbygden, i andra hand i Östergötland inför eventuell dansk framryckning genom Småland. Om den uppbådade hären uppehöll sig i Svealand vid ett danskt gränsöverskridande, främst vid ett överraskande sådant, var risken betydande för avgörande tidsförlust.

/Ingvar Leion

Historieforum Västra Götaland, 2018-07-19

 

En stor byggnad i liten värld

En stor byggnad i liten värld

 

"Byggnaden skulle slå världen med häpnad" lyder rubriken  för sista artikeln i förra numret av Populär Arkeologi. Jo, byggnaden kan ha varit stor, men världen är bra mycket större än de få kilometer den kan ha synts!  Dess andliga räckvidd  bör ha varit betydligt större.

 

En 10 meter hög byggnad med ytan 50X12 meter har John Ljungqvist och hans arkeologiska kollegor hittat vid Uppsala högar. Unik är den dock inte. Dylika har hittats lite varstans i Norden. För drygt 10 år sedan hittades 5 stycken på ett koncentrerat område strax söder om Skövde. Ett tiotal i något mindre storlekar hittades också. Dessa användes om bostadshus under en 1 000 års period, vid en plats för framställning av järn ur rödjord. Något 20-tal gropungnar grävdes ut.

 

Däremot kan det vara ett riktigt fynd Uppsala arkeologerna gjort. Ett andligt fynd!

 

Som Maja Hagerman påpekar i sin bok: " Försvunnen värld", kan inte det omskrivna hednatemplet varit helgat åt asagudarna. Teofora ortsnam på "Oden" saknas nästan helt i Uppland, medan landskapet vimlar av ortsnam på  fruktbarhetsgudar:Ulltuna, Närtuna, Frötuna m.fl.

 

En närläsning av "Ynglingatal" visar att dikten genomsyras av intrikata spår av gudinnor. När  Yngliga  kungen Adils dör, sker det i "disarsalr", dvs en sal tillhörande den mäktiaste disen, gudinnan Freja av Vanasläkte. Den stora byggnad, denna stora sal, som arkeologerna hittat,   som inte tycks ha använts som bostad, bör därför ha varit Frejas sal -templet där hon firades och gavs offer genom fruktbarhets riter.

 

Det finns andra starka indicier för en gudinne kult i Uppsalatrakten. "Disablotet" har gett namn åt tingsmötet: Distingen", som finns med i Upplandslagen av år 1296. "Disamarken" fortlever, men är numera flyttat till 2 februari. Som en händelse sammanföll detta under medeltiden med firandet av Jesu moder Maria.

 

Någon km från Uppsala högar, vid ån Samman, finns det mycket gamla ortsnamnet "Disas Samman" dvs gudinnans samling. Här kan de ursprungliga  sammankomsterna, firandet och offrandet till Frejas ära ägt rum - innan de flyttade inomhus uppe på åsen,  och de stora högarna byggdes: De som, med stor sannolikhet, är drottninggravar. Dessutom finns kvinnlig båtgrav mellan Östhögen och  Tingshögen. Långt är det inte heller till de rika kvinnogravarna i Badelunda!

 

I artikeln hänvisas också till Yngligaätten. Denna av 1800-talets nationalromantik upphausade kungaätt. Hur nu dessa antihjältar kunnat få sånt fäste bland stridens och ärans folk. Dessa kungar, som inte dör med svärdet i hand, utan i sotesängen, i mjödfat, ramlande av hästen eller luras in i berg av dvärgar. I en kult som hedrar fruktbarhet och fred är de dock alldeles utmärkta ikoner!

 

Så ni arkeologer från Uppsala: Ni är att gratulera till fyndet av fredens och fruktbarhetens tempel. Återuppta gärna den kultens seder och riter!

 

/Ingemar Siby