LYCKAD UTFLYKT I SNORRE STURLASONS SPÅR – EFTER 800 ÅR !

60 inräknade förväntansfulla personer samlades på förmiddagen 7 september år 2019 i Longs kyrka i Västergötland, till åminnelse av islänningen Snorri Sturlusons besök här sommaren år 1219 hos lagman Eskil (som var äldre halvbror till Birger Jarl) och Eskils fru Christina (som var dotter-dotter till Erik den helige och änka efter jarl Håkon Galen i Norge).

Efter att ordföranden Morgan Nilsson högtidligen hälsat alla församlade hjärtinnerligen välkomna till detta unika 800-års jubileum, hölls tre intressanta anföranden i kyrkan:

Det första av Margareta Henriksson, som själv bor i Longs by och som ingående kunde berätta om de olika gårdarna och platserna i byn, såsom Longs kyrka och kyrkogård med bl a två s k stavkorshällar, vilka är den äldsta typen av kristna gravar och om Storegården Long, där man tror Birger jarl tidvis bodde och slutligen dog år 1266. Hon berättade också om Lagmanstorpet, som man anser att lagman Eskil bebodde då den berömde skalden Snorri Sturluson från Island besökte honom och Christina.

Därefter hade H.O.Lennart Hansson, Vänersborg, ett anförande om de två kulturhistoriska giganterna Eskil Magnusson och Snorri Sturluson, vilkas möte och samvaro under hela sommarhalvåret 1219 synbarligen resulterade i Eskils nedtecknande av den Äldre Västgötalagen – och, samtidigt, Snorri Sturlusons nedskrivande av sin berömda Edda, bl a med uppgifter som ofrånkomligen till dels torde ha inhämtats i samband med detta besök.

Åke Ohlmarks skriver om Västgötalagen: ”Nedskriven blev lagen först på 1220-talet genom lagman Eskils försorg, troligen på direkt incitament av Snorre Sturluson, som kort dessförinnan gästade lag-mannen och dennes ”fru Christina” (änka efter jarl Håkon Galen i Norge).”

Ett exemplar i faksimil av den Äldre Västgötalagen visades upp av undertecknad , liksom även ett ex av Snorres Edda. På omslaget till Västgötalagen står att läsa: ”Äldre Västgötalagen är ett av den germanska världens viktigaste litterära minnesmärken från äldre tider.”(Utgivare:Gösta Holm, 1977 prof i nordiska språk, Lund; Exakt 150 år efter första utgåvan, som kännetecknas av en oöverträffad noggrannhet! Äldsta fragmentet härrör från en handskrift som numera är daterad till ca år 1225 !!). Prof Björn Collinder som översatte Snorres Edda (1970) skrev i sitt förord att Snorre var ”bergtagen av det framfarna” dvs trollbunden av det förgångna och var därför fast besluten att försöka rädda till eftervärlden vad som nu snabbt var på väg att försvinna i allmän glömska i och med kristen-domens inträde. Collinder skrev dessutom: ”Mytologien är Snorres testamente till hela den germanska folkstammen. Att väga dess innebörd och verkningar är ogörligt.”

Snorri Sturluson (1179-1241) var den vikingatida gudatrons och sägen-världens räddare, skalde-konstens återupprättare, vårt språkområdes förste store historiker och mytograf, Nordens främsta kulturpersonlighet under den äldre medeltiden. Hans extraordinärt viktiga möte med Eskil och Christina – och kanske även Birger Jarl som yngling – har förvisso givit upphov till en praktfull milstolpe i vår gemensamma kulturhistoria.

På gården i Long bodde då också Christinas son Knut, som genom arvet efter sin far (jarl Håkon Galen) var tänkbar som tronföljare i Norge. Då var Eskils lillebror Birger ca 12 år gammal. Som gåva fick Snorri med sig Eriksättens baner, som Eskil fört i det berömda slaget vid ”Gestilren” år 1210 !

Ity och emedan Snorri betraktas som ”skaldekonstens återupprättare”, avslutade undertecknad sitt anförande med en dikt av en av vår tids yppersta poeter, Birger Sjöberg – ur ”Minnen från jorden”:

”Till den nye”

Jag önskar åt dig, fisk i vatten, goda rov. Jag önskar åt dig, djur i skogen, allt för din mages behov.

”Men åt mig, men åt mig? Vad önskar du mig?”

Åt dig, du lille, som vilar där med morgongryning på kinden skär, jag önskar dagligt bröd och ro för själanöd och en hoppfull tro, när ödet hotfullt på dörren bankar. Jag önskar åt dig klara frukter i jordens lund, kärlek, frisk och sund och tappra redliga mänskotankar !

Jag är alldeles övertygad om att de alla – Eskil, Christina, även Knut och Birger fast de var unga, men inte minst Snorri, som på sin tid var nordens mest berömda skald – högeligen skulle uppskattat att få höra denna dikt, som Birger Sjöberg skrev som en gratulation till sin yngre bror, Eric, som fick en son i maj 1928. Dikten kan utan vidare sägas passa vackert till varje nyfött litet barn på den här planeten.

Tredje anförandet hölls av Bengt Fåglefelt, Vara, och visade sig vara en samvetsgrann och intressant genomgång av befintligt källmaterial, dokument och urkunder, som möjligen kunde ha något att säga oss om huruvida lagman Eskil kan sägas ha bott just i Long eller möjligen någon annanstans och i så fall vart Snorri Sturluson i så fall egentligen styrde sin kosa. Det visade sig ganska uppenbart att det finns anmärkningsvärt litet nedskrivet och bevarat material, som man med någon tillförlitlighet kan stödja sig på, men med viss nöjaktig kännedom om släktskaps-förhållanden och därmed samman-hängande ägandeförhållanden, samt kända gravplatser, etc, kan det annars magra nedskrivna och mer eller mindre obefintliga källmaterialet ändå kompletteras så långt att rimliga bedömningar trots allt kan göras, inte minst på senare tid med hjälp av tillgång till ny teknik inom flera discipliner. Ej att förglömma: även nya upptäckter och/eller insikter.

Ordföranden tackade varmt de som hållit sina anföranden och som också fick varma applåder, samt inbjöd samtliga närvarande till en lukullisk buffé på ”Lumber o Karle” i Kvänum. Därefter besöktes platsen Borga, med kyrkoruin (1100-tal) och ”Domarring” med vacker utsikt över Lidans dalgång och Edsvära kyrka. På vägen passerades Lagman Lumbers mäktiga gravhög. Utflykten avslutades av Morgan vid Finnestorps fantastiska krigsbytes-offerplats från folkvandringstiden (ca 400-600-tal). Alla dagens förflyttningar i vår Västgötabygd genomfördes i Snorri Sturlusons fotspår – efter 800 år!

Med vänliga hälsningar till Er alla från H.O.Lennart Hansson, Vänersborg; 2019-11-06