Helsida

Åter artikellista

Startsida

Liljestenar

Av Thomas Bevenheim

Introduktion

"Kärt barn har många namn"  -  så även dessa stenar. Understundom kallas de; altarstenar, bladkorstenar, böljebladstenar, grafstenar, gravhällar, kantlisthällar, liljestenar, palmettstenar, skottstenar/skötestenar, stavkorshällar eller votivstelar.

Skötestenar
Liljestenar/skötestenar kanske symboliserar kvinnans sköte (komplett med livmoder, äggledare och äggstockar). Andra ser "livets träd" på stenarna. Möjligen illustrerar "livsträdet" och "skötet" samma sak; uppståndelse och evigt liv, som är kristendomens grund. Trädsymboler och blommande kors är vanligt förekommande i östkyrkan. Termen "liljestenar" är vilseledande eftersom motivet inte har något med liljor att göra. Även om termen liljesten är missvisande är det knappast motiverat att ändra på den eftersom det inte finns någon etablerad term som är bättre.

Med liljestenar avses i det följande plana, reliefhuggna symbolstenar i palmettornamentik med inramning (kantlist). Materialet är med få undantag sandsten. Huvudparten är tagen ur Kinnekulles översta glaciärslipade lager, vars tjocklek varierar mellan 12 och 15 cm.

Antalet hittills dokumenterade är närmare 400. Många är hela och välbevarade, men många är skadade och fragmenterade. I dag kan de beses vid kyrkväggar och bogårdsmurar, i vapenhus, i magasin, på museer, i trappor och golv eller friliggande ute.

Liljesten i Öttums kyrka.
Formen är svagt trapetslik, men även jämnbreda förekommer. Höjden varierar oftast kring 180 cm och bredden kring ca 60 cm. Knappt 10% är "dubbelstenar". Dubbelstenarna har två symbolmotiv åtskilda av en längsgående relieflist. Bredden är då ca 120 cm.

639

Votivstelar?

En vanlig åsikt sen länge antar att liljestenarna haft gravstensfunktion. Hur en sådan grav sett ut vet man inte i brist på fynd. Teorin har många svagheter. Anonymiteten motsäger antagandet. En minnesvård är personlig.

En sten står, en häll ligger. I själva ordet liljesten antyds detta. Ty "livets träd"  bör ses stående, växande och väl synlig. Man lägger inte ett påkostat konstverk på marken och man går inte gärna på gravar. Djuprelief på plana, horisontella ytor utomhus är onödig, opraktisk och svår att hålla ren.

Många äkta lockhällar till stenkistegravar är bevarade. Om relief finns, är den grund och anbragt på "takåsen" av hällen som är massiv och formad så att vatten lätt rinner av. De är dessutom jämnbreda. Engelska lockhällar är av sådan typ. De saknar palmettornamentik.

Någon bärande konstruktion till det trapetsformade "locket" har aldrig påträffats. Grolandagraven från förra delen av 1200-talet brukar åberopas. Dess täckhäll, om den inte var exempel på återanvändning, är otypisk och kan inte stilhistoriskt datera liljestenar. På 1200-talet kunde man skriva, så varför en påkostad anonym gravsättning?

Altarstenar

I äldre Västgötalagens kyrkobalk förekommer termen "altarsten" två gånger. Av kontexten framgår klart att stavkyrkor avses. Där stadgas vad som gällde ifall en altarsten "lossnar". Vidare sägs att en kyrka behöll sin vigning så länge vitala delar som hörnstolpar, altare och altarsten var intakta.

Altaret avsåg väl själva bordsskivan plus bärande underlag. Hur en tung, horisontell stenskiva kunde lossna och ställa till problem förefaller märkligt.

Eftersom lagen skilde på altare och altarsten, kan texten syfta på en vertikal bildsten med sakral symbolik, en motsvarighet till senare tiders altartavlor och altaruppsatser. Altarets centralitet i koret och kulten kräver en adekvat inramning, vilken man än i dag kan se i vilken kyrka som helst.

En dubbel eller en enkel liljesten som altarfond i en dunkel stavkyrka, belyst av de båda "framljusen", torde ha varit ett mäktigt blickfång, framhävt av djupreliefernas skuggor. I mån av tillgång kan altaret också ha flankerats av inramande liljestenar.

Sådana stående altarstenar kunde möjligen med tiden lossna och åsamka skada, ifall underlag eller stödvägg gav vika. Men någon särskild "infästning" behövdes inte. Några graders lutning mot stödväggen är tillräcklig. Vilket kan ses i Skälvum, där en liljesten i många år stått svagt lutad mot kyrkans norra yttervägg. Det krävs mer än handkraft för att få den ur balans.

Liljestenarnas ursprungliga funktion och ändamål är intressant, men viktigare ändå är fenomenet i sig: det stora antalet, det närmast fulländade konsthantverket i relief, och vidare att de är unika i sin del av världen och begränsade till ett enda stift. Därjämte är de helt anonyma visavi konstnär och donator. Symbolbudskapet är helt andligt och predikar utan ord kristendomens tro och kärna: uppståndelse och evigt liv. De är sakrala och estetiskt utformade "ikoner" från en tid då målningar och liknande religiös utsmyckning knappast förekom, bildliga trosbekännelser, som stämde till bön, meditation och andakt.

Möjlig bakgrund 

Armenien

På 800-talet vann Armenien erkännande som konungarike både av den östromerske kejsaren och kalifen. Detta förändrade inte, att det sedan mitten av 600-talet ändå var avsöndrat från patriarkatet i Konstantinopel.

Situationen i östra Europa och den angränsande delen av Ryssland i början av 1000-talet:
Nestorskrönikan konstaterar för 996, att storfursten Vladimir "levde i fred med de omkringliggande furstarna - med Boleslav i Polen och med Stefan i Ungern och med Andrik i Tjeckien. Och det rådde fred och vänskap mellan dem. Och Vladimir levde i gudsfruktan".

Jag antar, att Andrik avser Henrik II av Bayern, eftersom han hade legat i strid med änkekejsarinnan Adelheid, och hennes förmyndarregering för Otto III avslutades 996. (Henriks son Henrik II blev kejsare efter Otto III:s död 1002). Storfursten hade f. ö. två tjeckiska gemåler och det var en son till en av dem (Vysjeslav), som satt i Novgorod till dess han vid sin död 988 efterträddes av Jaroslav.

Samma år som Vladimir dog (1015) hämtade Jaroslav varjager tvärs över havet och det var också då som den andre tjeckiske sonen - Svjatoslav - dödades på halvbrodern Svjatopolks anstiftan under flykt till ugrerna (ungrarna).
1016 flydde Svjatopolk till ljacherna i Polen och han stred sedan med Boleslav I, som var hans svärfar, mot Jaroslav. Innan han dog "mellan ljachernas och tjeckernas land" 1019, hade han låtit mörda halvbrödraparet Boris och Gleb, som senare avbildades i Garda kyrka på Gotland.

Med tanke på att Sigrid storråda på mödernet var av tjeckisk (böhmisk) börd, kan Olof skötkonungs relationer till storfurst Jaroslav ha haft en helt annan bakgrund än den man vanligen tänker sig. Boleslav I av Polen var ju Sigrids halvbror och man skall väl inte utesluta möjligheten att Jaroslavs begäran om äktenskap med Ingegärd var en nödvändig försvarsåtgärd, som ändrade tidigare uppgjorda planer för Olofs dotter.

Martyrerna Boris och Gleb hade varit Vladimirs söner med en bulgariska. Året innan deras död hade den bysantinske kejsaren Basileios II (bulgardödaren) erövrat Bulgarien i dess helhet. 1021 intog han Armenien, som efter ett vasallstatsförhållande införlivades som en provins i det östromerska riket. Man är då framme vid 1045.
Den armeniska kyrkohistorien uppger, att då invånarna detta år i stor skala emigrerade västerut till Rumänien, Ungern och Polen, gav påven Gregorius VI (1045 - 1046) de monofysitiska bekännarna hemvist i den romersk-katolska kyrkan.
Det nya armeniska furstendöme, som grundades för emigranterna i Kilikien 1080, ingick 1198 en union med Rom och erkändes av de europeiska korstågsfararna som kungarike.

Om unionen med Rom motiverade en utvidgning av förteckningen över heliga män och kvinnor är det kanske ingen tillfällighet att Vallentunakalendariet upprättades samma år som korstågsfararna erkände Kilikien.

Så långt tycks kyrkohistorien besvara en fråga, som professor Åke Hyenstrand ställde vid liljestensseminariet: "Hur kan det komma sig, att en till synes bysantinsk idévärld får så stort genomslag i en på påvliga grunder organiserad kyrkoprovins?" I sin essä i Liljestensboken svarar professor Hyenstrand: "Blickarna riktas givetvis mot Forshem vid Kinnekulle, Nordens enda kyrka, som i samband med korstågen invigdes till den Heliga Gravens ära".
Den heliga gravens kyrka i Forshem är idag den mest aktuella kyrkan vid Vänern. Den har före sin första ombyggnad haft en sarkofag, som representerat Kristi grav med scener ur passionshistorien. Två av relieferna är numera inmurade ovanför den norra portalen och den tredje finns insatt i vapenhuset.

Armeniernas kristna tro
kan tyckas märklig, därför att den ställer livmodern och den ofödde Kristus i centrum.
I skriften "The Syrian Orthodox Church of Antioch at a Glance", som utgavs 1981 av patriarken Ignatius Zakka I, kan man läsa sammanfattningen av den monofysitiska tron så som den är formulerad i tio (elva?) punkter av den syrisk-ortodoxa kyrkan. Två av dessa talar om Jungfru Marias livmoder med hänvisning till den helige Andes närvaro i treenigheten:

• 1) Kyrkan tror att Gud, den Allra Högste, är en i tre skilda personer: Fadern, Sonen och den Helige Ande. Dessa tre personer är jämbördiga i alla avseenden.

• 2) Den andra personen i den heliga treenigheten steg ned från himlen och vistades i jungfru Marias livmoder och fick av henne genom den Helige Ande en fullständig mänsklig kropp och blev således inkarnerad Gud.

• 7) Jungfru Maria föddes av sin moder Anna och fader Josef i arvsynd.
  Sedan renades hon genom att den Helige Ande nedsteg i henne och Guds ord bodde i hennes livmoder och föddes av henne. Därför betraktas hon som "Guds Moder" (Theotókos).

Översättningen är hämtad från Ingmar Karlsson: Korset och halvmånen (Stockholm 1991).

Den enklaste och mest kända ikonografin på liljestenarna är en trefaldigt upprepad livmoder, som dessutom är fylld av symbolen för en man. Här kan den även avbilda symboliken med cirkumcision.
Utformningen följer bekännelsen, att Fadern, Sonen och den Helige Ande är tre personer, som är jämbördiga i alla avseenden.
Bilden säger betraktaren, att "kvinnan skall varda havande och föda en son" (Jesaja 7:14).
Det finns ingenting ,som antyder, att Guds son utgått från Fadern på annat sätt än genom den Helige Ande.

2354

D a t e r i n g e n

Dateringen av Liljestenarna är en länge omtvistad fråga.
"De lärdes" tidsspann sträcker sig från 900 - 1300-tal, alla med olika argument. För mig är det ganska klart att dessa stenar torde komma från en tid innan den stora brytningen mellan den grekisk-ortodoxa och den romersk-katolska kyrkan år 1054, och att de tillhör en tidig kristendom, som Adam av Bremen av propagandaskäl kallade hedendom - för Adam var ju all annan kristendom än hans romersk-katolska tro "en hedendom".
Maj-Líse MacMathan, Ova har visat mig på Antoniuselden:
"Svår hungersnöd, där många människor dog av svält och antoniuseld, drog fram över Europa 994, 1005/1006 och 1032/1033. Antoniuseld kallades den svåra och plågsamma sjukdom, som orsakas av mjöldrygeangripen stråsäd. Man bad till den helige Antonius, som ansågs kunna bota de drabbade och bar antoniuskors ( i Norden kallade Mjölner, torshammare) som helgonamuletter. Hur det var i Västergötland mellan 994 och 1033 beror på, var antoniuselden och missväxten kom att dra sin gräns. Talrika fynd av antoniuskors skulle kunna tyda på mjödrygeangrepp.
På Kinnekulle och kring Gudhem förekommer liljestenar i stort antal med många variationer. Om några av dem genom sina mönster kan sättas i samband med den tid, då antoniuselden härjat, har inte sandstensförekomsten på de båda platserna varit den primära orsaken till dessa bildstenar utan just den jord, som gynnar stora skördar."
Kasserade liljestenar som byggmaterial
Att de gamla "hedniska" stenarna används som byggnadsmaterial i kyrkor, som byggs på tidigt 1100-tal, tycker jag rimmar illa med att de skulle skulle komma från 1100-tal eller senare! I Forshems kyrka (uppförd i början av 1100-talet) har använts kasserade (?) liljestenar. Många kristna runstenar är sönderslagna och inmurade i de äldsta stenkyrkorna. Flera kantliststenar är på samma sätt sekundärt inmurade i andra stenkyrkor. Exempel är Falköpings, Gösslunda, Rackeby och Lindärva kyrka. I det romanska tornet i Lindärva syns tre planhuggna stenar som kan vara liljestenar. Den understa stenen har fullt synlig kantlist som på liljestenarna. Det kan synas paradoxalt att man avsiktligt förstört kristna monument för att mura in dem i kristna kyrkor. Om liljestenarna vore 1100-talskonst skulle det innebära att man ena dagen gjorde liljestenar, för att nästa dag använda dem som byggmaterial i den romanska stenkyrkan.
Klotter
Endast ca 2% av liljestenarna har runtexter, ristade på kantlisten. De är uppenbart sena och sekundära och ganska klantigt utförda. Därför säger de inget om reliefkonstverkens tillkomsttid.

Maj-Líse MacMathan, Ova, skriver ett intressant inlägg i "DebattForum" [HistorieForum] bl.a. om:
Armenierna i Norden
I norsk och dansk historieskrivning träffar man då och då på uppgiften om de grekiska och armeniska prästernas närvaro i norden. Det tycks inte vara något problem att de har funnits i Norge och på Island - istället diskuterar man varför. Hos oss har uppgiften ställts åt sidan, antagligen därför att man inte har trott, att den har angått oss. Jag hittade den i litteratur, som är skriven på danska, norska och engelska, där jag också läste om, att Olav Tryggvason hade beklagat, att det var så svårt att få tag på präster, som talade med "dansk tunga" d.v.s. nordiskt språk.
Tyvärr kan jag inte ge några boktitlar just nu, eftersom jag inte har dem tillgängliga, men jag har hittat en kort anteckning om ursprungskällorna:
"Den isländska lagboken Grágas, som återger Frostatingslagens rättsregler för trondheimsområdet under Hakon Adelsteinfostres tid säger, att armeniska och grekiska präster hade rätt att predika i Norden men att de helst inte skulle förrätta dop, begravningar eller invigningar.
I Islendingabók omtalas tre armeniska biskopar, vars namn var Petrus, Abraham och Stephanus".
Islendingabok, som är den äldsta historiska skriften på nordiskt språk, skrevs ner mellan 1121 och 1133 på grundval av en mycket äldre - nu förlorad - Islendingabók med material från 870-talet. Vi har alltså tidsangivelser från sent 800-tal till sent 900-tal.

Det har sitt stora intresse, att i varje fall armenierna betraktades som hedningar, därför att deras kristendomstolkning uteslöt dem från både den romersk-katolska och den grekisk-ortodoxa kyrkan. Så hade det varit sedan 600-talet och deras situation delades med Syrien, Sydarabien, Etiopien, Nubien och Egypten, som alla hade en s. k. monofysitisk bekännelse.
Det var inget märkligt med de här kyrkorna frånsett att de hade en något annorlunda teologisk uppfattning än den del av urkristendomen som de avsöndrades ifrån. För oss som lever idag är det litet svårt att hålla reda på, att "kristen" från och med 1054 betydde att tillhöra den romersk-katolska kyrkan och att "hedning" flera hundra år tidigare kunde vara "kristen, som tillhör någon annan kyrka".
Det som intresserade mig, när jag började forska kring Sigrid storråda var just, varför hon fick en så hednisk stämpel och varför man till och med ifrågasatt, om hon ens existerat. Att hon skulle vara Olof skötkonungs mor har man ju ändå inte tvivlat på.

Hur svåra de frågeställningar är, som vi debatterar just nu visar sig också av att vanernas anknytning till Vansjön kan vara större än det förefaller. Vansjön ligger just i Armenien och vanerna - kanske de "Vani" som skulle följt med Oden norrut - har bott runt omkring sjön ungefär så som det äldsta skarastiftets invånare har gjort kring Vänern. I och för sig har människor alltid bosatt sig kring stora sjöar, men armeniernas situation vid andra hälften av första århundradet var den, att romarna hade lagt under sig hela landet. Redan 53 f. Kr. blev det s.k. Storarmenien en romersk vasallstat och 70 e.Kr. införlivades det återstående Lillarmenien i det romerska riket.

När jag har läst om armenierna har det slagit mig, att de har behärskat tekniker, som vi brukar förlägga till vårt svenska 1100-tal. Dit hör till exempel, att de uppförde sina kyrkor i skalmursteknik redan mellan 300- och 600-talet och utsmyckade väggarna med lågreliefer, som byggde på samma växelverkan mellan ljus och skugga som motiven hos våra liljestenar. Kyrkorna hade socklar med 3, 5 eller sju steg precis som trapporna på liljestenarna, och de här trapporna återkom på bysantinska mynt med anknytning till Armenien. Det är ett sådant mynt man har funnit i Såntorp i Valle inte långt från Skara, och det visar kejsarbröderna Konstantin och Basileos II. Den sistnämnde erövrade riket Van-Vaspurakan kring Vansjön 1021.

I den armeniska historien sägs ofta, att folket har varit hårt drabbat av krig och jordbävningar och att det bl.a. därför har vandrat norrut i Europa. Den polska historien bekräftar, att en stor del av dess speciella kultur går tillbaka till de här utvandringarna. I gräns med Östersjön slutar sedan de flesta tydliga spåren till vår historia kring 1000-talet, och det är då vi blir hänvisade till tolkningar, gissningar och försök till förklaringar i vitt skilda riktningar. Man kan fundera på varför!

2443

Geografisk lokalisering

Liljestenarnas lokalisering till forna Skarastiftets centrala delar, främst trakten kring Husaby, sammanfaller med kristendomens äldsta bestående brohuvud. Åtminstone historikerna är numera rätt ense om att härifrån startade kungariket av "Guds nåde" på basis av den nya kristna ideologin och med hjälp av dess organisatoriska och administrativa kunskaper. Större kontrollerbara strukturer blev möjliga. Denna region är också tämligen framträdande ifråga om andra spår och lämningar alltifrån bondestenåldern till medeltiden: gånggrifter, hällkistor, bronssköldar, storhögar, guldhalskragar, monumentala stensättningar, järnugnar, tidiga runor, stenkyrkor, kyrklig stenkonst, kloster, kungagravar och lagar. Bakgrunden till allt detta är geologin. Glaciärkrossade kambrosiluriska lagerbergarter bildade en produktiv, lättodlad moränlera som medgav ett produktionsöverskott. Detta överskott omhändertogs av makthavare som investerade det i "kultur", dvs sådant som i dag framstår som monumentala fornlämningar. Allt detta kom ur "överskottet", det som inte behövdes för överlevnad och daglig konsumtion.
Spåren av "kungens" och kyrkans män
När kan man vänta sig en så massiv religiös yttring som liljestensföreteelsen utgör? Knappast på 1200-talet då alla i regionen redan var kristna. Missionstiden var förbi och en eventuell "engelsk" influens borde ha kommit tidigare och inte lämnat andra mera närliggande stift och länder oberörda. Fenomenet pekar snarare mot en tid då kristendomen var ny, en brytningstid, då en del solidariserade sig med den nya läran och dess företrädare. Andra åter var emot eller förhöll sig avvaktande. Om det förelåg ett behov av att "skilja ut sig" så bestod det just i att man demonstrativt tog ställning för det nya. Symbolerna i sten kan betraktas som tros- och lojalitetsbekännelser.
Kanske ser vi här "spåren av kungens och kyrkans män"? Fenomenet uppträder just i det område som var brohuvud för den nya läran. Där är symbolstenarna mest frekventa. Husabytrakten [Kinnekulle] har en påtaglig koncentration av dem.
Varför Husaby?
Liljestensfenomenet har tydligen startat i Husaby där koncentrationen är störst. Intensiteten i verksamheten tyder på att den kan ha varit initierad och sanktionerad av en religiös överhet. Frågorna blir; varifrån och på vilka vägar, när och hur kom detta religiösa symbolspråk att ta form just där det finns så påtagligt. Att det följt i spåren av kristen påverkan är uppenbart. Hade vi ett helt annat folkslag (invandrare?) här kring 1000-talet?

Liljestenarnas distribution häradsvis i forna Skarastiftet.

Framställningen

Tage Claesson, Gössäter med en egenhändigt huggen liljesten.
Foto: Carl-Gustav Gillström, Lidköping.

Liljestensfenomenet i Husabytrakten verkar sakna förhistoria. Det uppträder ganska plötsligt, fullt utvecklat och i närmast "industriell" skala. Därför är det knappast spontan yttring av privata intressenter. Rimligen kom incitamentet, från den nya, kristna överhet, som enligt moderna historiker etablerat sig i trakten. Endast en sådan överhet hade möjlighet att inkalla skickliga stenkonstnärer och annan kvalificerad arbetskraft. Lämplig råvara fanns i närheten av Husaby, liksom personer med erfarenhet av stenbrytning och stenhantering. Dessa tog fram erforderliga råhuggna skivblock och transporterade dem till en "hytta". Där vidtog förädlingsarbetet under ledning av stenmästare och konstnärer. Av övrig personal var smederna viktiga. De tillverkade och skärpte behövliga verktyg som mejslar, huggjärn och andra specialverktyg. För själva brytningen måste man ha olika järnspett och järnkilar samt en hel del andra redskap. Att järn sen gammalt framställts i omnejden vet vi genom Mac Keys forskning.

Ytterligare en verkstad eller hytta torde ha funnits, nämligen i närheten av Gudhem på en plats som kallades "Telacka", som dialektalt är analogt med "tillaga", d.v.s. tillverka. Här är stenarna inte alltid i renodlad palmettornamentik.

Runstenar ristades av ambulerande runmästare på lämpliga naturformade block där beställaren ville ha dem. Liljestenarna däremot är "serietillverkade" vid en hytta av i förväg formgivna sandstensblock, som efter färdigställandet distribuerades till beställaren. Arbetskraften måste givetvis försörjas eller "avlönas" på något sätt. Enklast måhända om en "överhet" svarade för detta och i slutändan fick gottgörelse av donatorn/beställaren.

När stenkyrkobyggandet drog igång i stor skala på 1100-talet var detta ett mycket större ekonomiskt företag än liljestenstillverkningen. Två så stora åtaganden samtidigt är inte troliga.

Troligaste platsen för brytning av sandstensblock till liljestenar är de gamla brotten i närheten av gården Halla, en till två km väster om Husaby kyrka. De översta glaciärslipade lagren här har tjockleken 12-15 cm. Underliggande lager, III, IV och V, är tjockare och mindre rena, men väl lämpade till kvaderstenar, som huggits i stora mängder till byggandet av omnejdens 1100-talskyrkor. För att komma åt kvaderstenslagren måste de tunnare, övre lagren avlägsnas. Om man antar att stenkyrkobyggandet är äldre än liljestensproduktionen, innebär detta att de övre "liljestenslagren" lagts åt sidan för framtida bruk. Men brytningen av de glaciärslipade översta lagren bör ha varit planerad från början om ville ha lagom stora skrivblock, undvika onödigt arbete och slöseri med material. Ty tillgången på lämpliga glaciärslipade ytor var inte obegränsad. Logiska och praktiska skäl talar alltså för att liljestensproduktionen var äldre än stenkyrkorna, som de saknar samband med. Liljestenarnas epok var troligast stavkyrkoperioden.

Antagandet att liljestenarna utgjort en "biprodukt" till stenkyrkobyggeriet förutsätter väldigt gott om kunniga stenhuggare. Ty enbart kvaderstenshuggning och stenskulpturala byggelement borde ha gett överfull sysselsättning åt tillgänglig och kvalificerad arbetskraft. Men kunskaper från ett tidigare stenhuggeriskede borde ha kommit väl till pass då kyrkbyggen i sten kom i full skala.

Tage Claesson menar att materialet till liljestenarna kommer från ytskiktet i de sandstensbrott som senare lämnat byggnadsmaterial till Kinnekulletraktens sandstenskyrkor. Beviset är att vissa liljestenar har spår efter inlandsisen. Av det skälet bör stenarna ha brutits från stenbrottens översta skikt.
De flesta stenarna kommer från lager II, som ligger över lager III & IV, vilka lämnat sten till kyrkorna. Eftersom färg och tjocklek skiljer sig åt i lagren går lagren att identifiera. Lagerföljden visar att råmaterialet till liljestenarna bör ha huggits tidigare än de block som huggits till kyrkorna.

1986

Ornamentiken

Motiven visar genomgående en stiliserad reliefbild av "Livets träd" växande från ett trappostament. Symbolbudskapet är uppståndelse och evigt liv, som är kristendomens grund.

Är dessa "Livsträd" i stället avbildningar av sköten?
Senare diskussioner har visat på att symbolerna på liljestenarna möjligen visar på kvinnans sköte, komplett med livmoder, äggledare och äggstockar.

Olof skötkonung
Om den monofysitiska kristendomen fanns där liljestenarna fortfarande talar sitt tysta bildspråk, måste det ha varit en oemotståndlig frestelse att långt efteråt ge kungen ett tillnamn, som så uppenbart vittnade om hans "vantro" och om Jungfru Marias "sceat" (f.eng. livmoder). Olof skötkonungs tillnamn skrevs ofta skattkonung/skotkonung (scotkonung). Det behöver inte ha med skattning eller skötning att göra. Fanns överhuvudtaget ordet "skatta" på 1000-talet?
Att "sköte" och "skatt" har ett gemensam ursprung framgår av både fornengelska och tyska, där både "sceat" och "Schoss" kan betyda antingen livmodern eller skatt. Fornengelska "sceat", sköte, har numera praktiskt tagit helt försvunnit i sin ursprungliga mening (det finns kvar i diverse ord som "shoot", spira osv), och "sceat", pengar eller värdeföremål, finns kvar endast i uttrycket, "scot-free", skattefritt eller gratis. "Sceat" är det äldsta ordet, eftersom fornengelskan är mycket äldre än isländskan (det fanns ingen nordisk befolkning på Island före 900-talet) och den isländska diftongen "au" i "skaut" (senare uttalat "ö") har utvecklats ur fornnordiskans "ea". Tyska "Schoss", vanligtvis sköte, men också skatt, överlever i begränsad mening och betyder en särskild sorts avgift.

1503

Liljestenar

Tre stenar från Forshem, Medelplana och Götene. Teckningar: Kerstin Persson.

Verner Lindblom, Tage Claesson, Kerstin Persson, Ingemar Nordgren och Sonny Berntsson (med ryggen mot kameran) hittar en nästan bortglömd del av en liljesten, vid Brogården i Kinne-Vedum. Ännu en del av en liljesten hittades under oljetanken på samma gård.

Foto: Thomas Bevenheim.

22

Skyddsbehovet är stort

Annars förstörs liljestenarna än mer. Några avskräckande exempel från Götene kyrkogård, där stenarna ligger på marken. Här samlas i uthuggningarna vatten och smuts som ger fäste och näring åt lavar, mossor och beväxtning. Växelverkan mellan frostsprängningar och rotpenetrering skadar stenarnas ytstruktur och gör stenarna på sikt otydliga. En typ av svår mekanisk åverkan är när stenar som ligger på marken överkörs av gräsklippare och andra motordrivna trädgårdsredskap.




På Leksbergs kyrkogård är enda trösten att de inte överkörs av traktorer...

Då man nu även på antikvariskt håll omsider börjat visa intresse för liljestenar, är det viktigt, att dessa stenar som stått opåverkade i ca 1000 år, inte tas om hand av noviser när det rör kunskap om sandstenar från Kinnekulle och andra platåberg.

Stenkonservering är inget för tillfälligt arbetsmarknadspolitiska "AMS-jobb". Det krävs gedigen materialkunskap. Annars kan obotlig skada åsamkas. Stenar som stått oförändrade i ca 1000 år måste behandlas med försiktighet och med kompetens. Genvägar för att bli färdig i tid såsom syror, blästring, högtryck et.c. får inte förekomma. Det finna avskräckande exempel! Av myndigheter utsända som inte kunnat skilja sandsten från kalksten!

Vår förenings mål är bl.a. liljestenarnas vård, bevarande och förvaring i adekvat miljö. Vi bör därför vara observanta på vad som sker och inte låta myndigheten ensidigt agera eller vidtaga åtgärder. Samarbete och samråd är nödvändigt för att den värdefulla kunskap som finns inom vår förening tas till vara.

 

            På Sils ödekyrkogård har ett lovvärt försök gjorts att skydda stenarna från slaghackorna.

Såväl fundament, som säkrings- och fastsättningsanordningarna är dock ganska klantigt gjorda . . .