1773

Thegnstenar och kungamakt

Andreas Johansson

Helsida

Åter artikellista

Startsida

Under renoveringsarbete av Hols kyrka påträffades något oväntat. En runsten tillägnad en thegn. Därmed blev thegnstenarna i Västergötland ännu fler. Thegnstenarna brukar kopplas till de tidiga medeltidskungarna. Thegnen var i det engelska samhället en sorts kunglig tillsynsman. Somliga andra forskare vill istället hävda att de nordiska thegnstenarna är efter vanliga bonndrängar, som i senare tider kallades thegn. Det är dock problematiskt att se enkla drängar få stenar resta efter sig jämte samhällets grädda. Tidsmässigt ligger stenarna bra till för Knut den stores välde. Kanske kopierade han det engelska mönstret för att upprätta modern statsbildning i Norden. Stenarna har en stark sydvästskandinavisk koncentration - till viktiga centralbygder.

Stenen berättar:
[ Ulfr auk Asur risthu sten thbsi Eftir (Öslak) hartha guthan thegn. Stha furhnan fathur sin H ]
Översättning: Ulf och Asur reste stenen denna efter Öslak, mycket god tegn. Stå framför fader sin H ("H" som i herren Gud?)

  Foto: Henrik Karlsson

HOL - en trakt med anor
Hol ligger där Västgötaslätten börjar strax norr om Alingsås. Gravfältet är välkänt och berättelsen om om stenläggningen under kyrkogården drog Stålsjö fram i TV. Medeltida kungsgård finns på plats och traditioner om lagmän med mera. Thegnstenen kan tyda på att Hol var ett starkt fäste för centralmakten. Kungen värvade säkert sina män från trakter som låg honom nära. Förutom thegnstenar finns ortnamn med för eller efterleden thegn. Thegnbyarna ligger utanför Västergötland och saknar runstenar. Thegnbyarna var kanske perifiera tjänstgöringsställe medan runstensplatserna var födelseorten. Ja, det är i varje fall en tes som drivits på sistone. En sak är säker. Hol ruvar ännu på åtskilligt med hemligheter.
Andreas Johansson, Okome  

                                              Karta över dräng- och Thengnstenar 

                                                         Utsträckning.

Guldborg & Tage Claessons undersökning av byggmaterialet i Häggesleds kyrka.

Häggesleds socken är sedan gammalt en utpräglad jordbruksbygd, belägen mellan två bergåsar. Namnet anses härröra från en fornkonung, Hägge kallad, vars grav och märkliga gravmonument finns på Häggesleds kyrkogård. Här byggdes en liten stenkyrka, sannolikt i slutet av 1000-talet. Byggmaterial var fint huggen sandsten från Kinnekulle.
Då den nuvarande kyrkan byggdes 1868, lades grunden utanför den gamla, vars fint bearbetade sandsten återanvändes i den nya. Källa; skriftställaren o pastorn Olle Sandstedt, som har lokalkännedom, och numera bosatt i Lidköping.

När vi (Guldborg & Tage Claesson, Gössäter) besiktigade stenarbetet i Häggesled, vilket hänförts till 1860-talet, stämde det inte. Tekniken tydde på yrkesmän som haft betydande känsla för materialet och exteriören.
Vid besök på många gamla kyrkplatser och sett liknande teknik som i Häggesled, har vi inte kunnat tidsbestämma. Men när man nu enligt Sandstedt kan förlägga äldsta Häggesledskyrkan till sent 1000-tal, då faller saker och ting på plats!

Vid undersökningarna på Gum hittades en fyrkantig huggen sandsten, vars mejselhugg var identiska med dem som förekommer på liljestenar och med dem som fanns på de gamla byggstenarna i Häggesled, så fick vi en tidsbestämning, nämligen sent 1000-tal.
Man kan sluta sig till att det fanns en närmast industriell stenverksamhet på Kinnekulle, där man framställde dels sandstenskvadrar till kyrkobyggen och dels en storskalig tillverkning av liljestenar. Huggtekniken var av samma typ som i Häggesled. Denna stenindustri på Kinnekulle kan på goda grunder förläggas till 1000-talet men bör ha varit igång redan under senare delen av 900-talet. D.v.s. på Sigrid Storrådas och Olof Skötkonungs tid med fortsättning under Emund Gamle och hans ärkebiskop Osmund.

Då man nu även på antikvariskt håll omsider börjat visa intresse för liljestenar, är det viktigt, att dessa stenar som stått opåverkade i ca 1000 år, inte tas om hand av noviser när det rör kunskap om sandstenar från Kinnekulle och andra platåberg. Stenkonservering är inget för tillfälligt arbetsmarknadspolitiska "AMS-jobb". Det krävs gedigen materialkunskap. Annars kan obotlig skada åsamkas. Stenar som stått oförändrade i ca 1000 år måste behandlas med försiktighet och med kompetens. Genvägar för att bli färdig i tid såsom syror, blästring, högtryck etc. får inte förekomma. Det finns avskräckande exempel! Utsända som inte kunnat skilja sandsten från kalksten!

Vår förenings mål är bl.a. liljestenarnas vård, bevarande och förvaring i adekvat miljö. Vi bör därför vara observanta på vad som sker och inte låta myndigheten ensidigt agera eller vidtaga åtgärder. Samarbete och samråd är nödvändigt för att den värdefulla materialkunskap som finns inom vår förening, inte minst bland s.k. amatörer. Liljestensforskningen och liljestensboken i föreningens regi bär syn för sägen.

Helsida

Åter artikellista

Startsida

Sonny  Berntssons studier om ikonografi, symboler och gravformer

Sonny Berntsson presenterar här delar av sin forskning om ikonografi, symboler, gravformer, textilmönster, livsträdet och kalendrar. Sonnys forskning om symboler går tillbaka till mitten av 70-talet då han första gången kom till Turkiet och Anatolien. Deras folkliga textiler kom att ge honom inspiration, att försöka att förstå innebörden i deras mycket gamla symbolspråk.

Symbolerna är inte bundna vid sina tekniker eller i de material man arbetar i, utan flyter in i en mängd olika konst- och hantverksformer. Så gott som alla handlar om religiösa/magiska föreställningar, i den världsbild man levde i. Vad vi sällan tänker på är att forntidens och medeltidens människor, inte bara förstod symbolspråket utan också levde i en annan symbolisk värld.

Det Sonny har upptäckt i Anatolien, är att vanliga bönder och boskapsskötare lever kvar i den äldre världsbilden, där jorden är platt och det finns en himmelsvärld och en underjord. En treindelad världsbild.

Kvinnornas sätt att skapa sina grundmönster i sina textilier handlar oftast om detta. Cirkelkors, världsträdet - livsträdet, modersgudinnor, romber - ruter staplade ovanpå varandra, sicksacklinjer, portalmönster m.m. har funnits sedan stenåldern i bl.a. keramik vilket idag är känt bland arkeologer.

Att forntidens människor inte bara levde med och i sin symboliska värld genom sina bostäder, samhällen, städer, gravar samt sina mönster i bl. a hällristningar. Hällmålningar och textilier ger oss en indikation om att det fanns ett symbolspråk före vårt skriftspråk.

För mer än 40 000 år sedan hade människan en magisk föreställningsvärld där djurbilder ingick i en religiös/magisk ritual. Vi hittar idag olika symboler och gamla tecken på klipphällar eller ristade på ben och stenverktyg/vapen, symboler som är ca 10 000 år gamla. De första symbolerna på lerkärl kommer från Orienten vid ungefär samma tid. Textilforskare tror att de första textilmönstren skapades ca 6.500 f.Kr. Symbolerna kom att bli forntidens religiösa skriftspråk. För att förstå symboler fordras ett abstrakt tänkande, då en verklig symbol endast föreligger när det finns ett behov att uttrycka det som tanken inte kan förklara eller det som man endast anar eller känner.

I en avlägsen tid reflekterade inte människan över sina symboler, de levde i dem och inspirerades av deras innebörd. De första symbolerna ville t.ex. förtydliga dåtidens kosmologiska förställningsvärld. Samtidigt hade människan ett starkt behov av att orientera sig i tid och rum. Detta gällde både i deras verkliga och deras metafysiska värld.

Att praktiskt kunna avgöra de olika solstånden med hjälp av solens upp- och nedgång blev till den första almanacken i människans historia. För detta måste man känna till de fyra väderstrecken (i religiöst uttryck; de fyra världsriktningarna). Redan för minst 50 000 år sedan använde människan sig av de fyra väderstrecken. De anlade med tiden en enkel stenkrets på en höjd där de kunde se horisonten runt. Stenar lagda i en cirkel (mot horisonten) med ett kors mot de fyra väderstrecken. Observationsplatsen var belägen i mitten, inom en cirkel eller en ruta, där korsarmarna korsar varandra. Den äldsta man idag känner till nära Egypten är omkring 10 000 år gammal och skapad av nomadiserande jägare.

Genom ett slags kunskapsmagi skapades ett "prästerskap", som hade kunskapsmakt att förmedla och leda den jordbrukande och boskapskötande befolkningen. Genom sin kännedom om offerritualer, böner och besvärjelseformer samt förmågan att skåda in i framtiden hade prästerna till uppgift att medla mellan människovärlden och himmelen och naturens dolda krafter samt att vinna de hjälpande gudarnas välvilja.

Med sina kunskaper om solen, månen och andra himlakroppars rörelser och konstellationer lade de grunden till ett slags kalendarium. En sådan anläggning av lagda eller resta stenar var sannolikt människans första tempel. Exempel på dylika anläggningar ser vi i Stonehenge och zigguraterna i Mesopotamien. Flera andra indikationer på denna teori finner vi på norra halvklotet i ett bälte från Kina, över Asien till Skandinavien och Storbritannien, Mexiko och norra Sydamerika.

Cirkelkors ingick som ett begrepp i forntidsmänniskans världsbild. Fälten mellan korsarmarna symboliserar himlasfären men vi ser också de fyra årstiderna (de fyra säsongerna).
Nyåret började den 21:e mars, vårdagjämningen, som var jordens pånyttfödelse. Denna tid var födelsens tid även för djur och människor.
Den 21:e juni var fruktbarhetens tid då solen stod i zenit. Många fruktbarhetsritualer utfördes på denna viktiga helgdag.
Den 21:e september var höstdagjämning med övergångsriter från den ljusa årstiden till den mörka.
Den 21:e december stod solen som lägst på himmelen, och dagen var den kortaste av alla dagar. Här vände tiden och makterna fordrade många offer. Denna dag var också mycket känslig, och man fick inte spinna, mala eller röra runt i grytor. Ej heller fick man köra vagnar, som satte hjul i rörelse. Denna dag då jorden vände fick inte störas av några som helst cirkelformade rörelser. På denna dag skedde också ofta dödsritualer (kontakter med de döda).
Dessa fyra solståndsdagar kom under många tusen år att få viktig innebörd som helgdagar i människans religiösa traditioner, seder och bruk.

Ceremonier som bröllop, offerriter och olika dödsritualer utfördes alltid under dessa fyra solståndsdagar. De nomadiserande folken i Asien och Skandinavien indelade alltid året i åtta månader eller säsonger, som styrde hela deras livsrytm genom säsongsflyttningar mellan olika betesmarker, djuravel, slakt, ullberedning, vävning m.m. Samerna kallas än idag de åtta årstidernas folk. Jordbrukarna hade 10 månader och kom senare att få 12 månader, som indelade deras årscykel.

Årstidsritualerna ända in i kristen tid firade man under solståndsdagarna. De tidigaste spåren efter solhjul (cirkelkors) finner vi i de tidigaste stadskulturerna i södra Eurasien, särskilt i de mesopotamiska, indiska, anatoliska och kinesiska. Härifrån går sedan kulturvägar åt alla håll. I nämnda områden utvecklades en solkalender till en världsbild, som kom att spela en stor roll i religiöst tänkande.
Den yttre cirkeln symboliserar gränsen av himmelssfären. Mittcirkeln eller rutan symboliserar människans hemvist - jorden. Korsarmarnas brytningspunkt var exakt den plats där den vertikala världsaxeln passerar genom jorden, upp genom himlarna och ned till underjorden. Denna världsaxel var också den viktiga kommunikationsvägen mellan människan, himmel och guden (högguden). Korsarmarna ut mot cirkeln var alltid orienterade i de fyra världsriktningarna - därifrån gudomlig kraft och härifrån fånga in de välvilliga krafterna. Ändarna i korslinjerna markerades i Asien oftast med horn i ändarna vid cirkeln, som vädurshorn eller tjurhorn. Horn har ofta setts som ett gudomligt attribut. Denna världsbild har en viktig innebörd i schamanisk filosofi och i religiöst tänkande.
Liknande mönster finns avbildade på asiatiska och samiska trummor, som används då schamaner försätter sig i trans eller utför sina själsresor till de övre eller undre världarna.

Hos de flesta centralasiatiska folkgrupperna t.ex. tunguser, mongoler, kazaker m.fl. blev symbolen ofta återgiven i deras textila hantverk, som knutna mattor, filtmattor m.m. För ca 2.500 år sedan använde skyter, sarmater, saker och hunner samma mönster i sina religiösa föremål. Innebörden i dessa kärnmotiv är också att finna i steppfolkens myter, ritualer och religion. Deras textila mönster lever fortfarande kvar som schamanens religiösa och konstärliga språk - de nomadiserande steppfolkens ikonografiska språk.

Tydligast syns detta i deras runda filttält (yurt), som oftast har en korssymbol omkring rökhålet. Denna filtbostad är alltid orienterad med dörröppningen mot söder vilket möjliggör en kontroll av tiden och solens placering under dagen. Under natten är polstjärnan orienteringspunkten mot norr.
   
Väderstrecken utifrån ett centrum har än idag en stark religiös innebörd för dessa asiatiska nomadfolk och man förrättar alltid sina offer med markering mot de fyra världsriktningarna i sina obafester vid årstidsdagarna. Den äldsta levande religionen på norra halvklotet, troligtvis omkring 25 000 - 30 000 år gammal styrdes av schamaner. Om solhjulet (cirkelkorset) har existerat så länge vet vi inget om, men grundtankarna med väderstrecken, kommunikationen mellan himmel och jord är grundläggande i hela den schamanistiska religionen.

Områden där schamanismen varit starkast är områden mellan två högkulturområden, främre Asien i väst och Kina i öst. Kanske stod vår egen indoeuropeiska vagga en gång i detta område, där altayspråkiga nomadgrupper i dag är bosatta? Genom folkvandringar åt väst under årtusenden har kanske religiösa värderingar och världsbild följt med. Förmedlingen av kultur mellan öst och väst har också skett genom detta steppfolkens områden, och genom handelsvägarna den skytiska, som är nordlig och mer än tre tusen år gammal, och senare Sidenvägen mellan Kina och Rom, som är ca två tusen år.

Nedanstående bygger bl.a. på Sonny Berntssons debattinlägg på [HistorieForum], som handlade om Trelleborgar, antika städer samt gravformer i södra Sibirien fram till Svarta havet - Ukraina - Polen - Baltikum och på Gotland.

Vad jag vill visa med dessa bilder är, samhörigheten i tid och rum, med människans symboliska tänkande och föreställningsvärld. Naturligtvis bör det ha funnits kontakter över detta nordliga bälte som sträcker sej från Berings hav, i öst, till Östeuropa och Skandinavien, i väst. Tidsmässigt ligger de gravar som jag visar här från 1800 f.Kr. - 1400 e.Kr. i Asien samt 400 f.Kr. - 400 e.Kr. på Gotland.

De Asiatiska gravformerna ligger alltid på högplatåer på 3000 - 4500 m.ö.h., så nära himlen man kunde komma. Denna strävan fanns även i Skandinavien.

De flesta gravarna betecknas som kurganer (rösen, högar) med en kantkedja av stenar i cirkel runt om mitthögen. Ibland kan denna cirkel vara upp till 70 m, men oftast betydligt mindre ca 15 m. Syns från ovan som stekta ägg. Än idag syns tydliga markeringar som visar de fyra världsriktningarna (väderstrecken) eller solens vändpunkter i öst (uppgång) och Väst (nedgång).

Olika gravformer.

Ibland är gravanläggningen som ett cirkelkors eller hjulkors (cirkel med korsarmar och mittpunkt). Andra gravanläggningar med cirkel och mittområde eller kvadratisk stenomgärde, där hörnen ligger i en kosmisk ordning.

Även här kan det förekomma resta stenar som står inne i själva graven eller är ordnade som en processionsväg fram till mitten av anläggningen. Dessa resta stenar är upp till två meter höga och har mycket konstnärligt inhuggna hjortar, i språng snett uppåt. Formen på dessa liknar de guldhjortar som fanns i de redan utgrävda skytisk/sarmatiska gravarna. Hjorten var det själsdjur, som transporterade den dödes själ till dödsriket (den andra världen), lägg märke till att hjortarna strävar uppåt.



De gotländska gravformerna 400 f.Kr. - 400 e.Kr.

Hjulkorsgrav vid Annelund (strax norr om Visby), där man frilagt mer än 350 gravanläggningar med cirkel kring mittområdet - själva graven. Flera gravaranläggningar med två cirklar, korsarmar och litet mittområde, där gravurnan med benen stått, ca 17m diameter.


Hjulkorsgrav vid Sälle (i Fröjel på Gotland) har en yttercirkel på 17m. i diameter. Brandgrav. med korsarmar, som utgår från mittcirkeln i kosmisk ordning. Det fanns totalt åtta hjulkorsgravar vid Sälle gravfält.


När arkeologerna frilagt ett gravröse i Vallstena visar det sej, att det i markplan ligger sju koncentriska cirklar runt själva graven. Den yttersta cirkeln är ca 30 m i diameter.
Denna symbolism med sjutalet, tyder på en världsuppfattning om sju steg upp till den högsta himlen, som i sin tur har sitt ursprung från de sju himmelssvärerna och de sju planeterna. I Orienten var denna kosmiska världsbild vanlig bland sumerer och babylonier redan 2500 år f.Kr.

Vad jag vill visa med dessa stadsplaner, härläger och gravanläggningar är att forntidens människor inte bara förstod symbolerna utan även rent konkret levde i en symbolisk värld både när det gällde deras verkliga liv och i livet efter detta.

2046

Helsida

Åter artikellista

Startsida

Helsida

Åter artikellista

Startsida

"Kristi grav" i Forshems kyrka

Av Teologie doktor Bror Jansson
artikel ur tidskriften KYRKA och FOLK (Nr 16-17) från 1984.

Man talar ofta om att gamla kyrkomålningar utgjorde de fattigas Bibel. Bibelkunskap inhämtades genom studier av de många bibliska målningarna. Men vi har också haft minneskyrkor, där Jesu lidandes historia kunde upplevas på ett särskilt sätt. Det skedde genom bibelläsning och böner och andakter i anslutning till bildframställiningar i kyrkan.

Som symbol för "Kristi grav" utfördes en stor gravkista eller sarkofag och denna utgjorde altare i Forshems kyrka.
Detta hade på framsidan stenreliefen "Kvinnorna vid Jesu tomma grav och den uppstående Frälsaren". På ena kortsidan avbildades "Jesu korsnedtagning" och på den andra kortsidan "Jesu seger över djävulen i dödsriket". Baksidan av altaret stod intill korväggen. Framför altaret kunde folk i åskådliga bilder se passionshistoriens händelser. Bakom altaret är ett fönster med den s.k. Jakobsstegen med trappsteg upp till fönstret.
Alla stenrelieferna till "Kristi grav" i Forshem är kvar men de har fått en sekundärplacering.

 Särställning i Norden

I flera avseenden intar Forshems kyrka en särställning inom Skara stift men också i Norden. Den är ursprungligen byggd till församlingskyrka på 1100-talet och anpassad till församlingens folkmängd och ekonomiska förhållanden. Den fick sedan ställning som Ordenskyrka för Den Heliga Gravens Orden eller Sepulkrinerna.
Den Heliga Gravens Orden grundades i Jerusalem år 1114. Anledningen var bl.a. att krigshändelser hindrade pilgrimer att fara till Det heliga landet. Då uppstod nationella s.k. Gravkyrkor. Till dem kunde pilgrimer vallfärda. Där kunde de få uppleva Jesu lidandes historia särskilt under påskveckan. Forshems kyrka har varit ordenskyrka samtidigt som den utgjorde församlingskyrka.
Forshems kyrka byggdes om redan omkring 1200. Kyrkan behövde större kor både för präst och besökare, då passionsgudstjänster och passionsspel ordnade i koret. Vi får sålunda en förklaring till kyrkans ombyggnad. Pengar fick man genom gåvor av pilgrimer som vallfärdade dit. Stenhuggare kunde anlitas och utsmyckning kunde utföras.
De första uppgifterna om stenrelieferna i Forshem är från 1667. "På Forsamma kyrka uthuggit på sidan hela Jesu pinos historia uti beläte (bilder) på stenar". Prästen har läst de olika händelserna i passionshistorien men man har också i dramatisk form åskåda gjort de olika momenten i "Intåget i Jerusalem, Jesus bär sitt kors, Korsfästelsen, Nedtagandet från korset, Gravläggningen och Uppståndelsen".
Medeltida historiska dokument i form av pergamentbrev finns inte kvar i Forshems kyrka. Men från en numera svunnen Gravkyrka i Ribb i Danmark finns flera medeltida handlingar bevarade.
Korsbröder
Prästerna vid Gravkyrkan kallades korsbröder. De firade daglig mässa eller gudstjänst. Intill kyrkan låg ett Helgeandshus eller sjukhärbärge. I detta kunde man ta emot sjuka personer och ge dem vård. De sjuka skulle underhållas med mat, sängar och annan "Redelighet". Eftersom Forshems kyrka var en pilgrimskyrka och en Ordenskyrka vet vi, att det har funnits ett härbärge, där pilgrimer har bott och fått mat.
Forshems kyrka var en offerkyrka och en pilgrimskyrka inte bara vid påsktid. Helgonbilderna av S:t Nikolaus av Myra och S:t Martin av Tour visar tydligt att kyrkan varit pilgrimskyrka. De båda helgonen är pilgrimernas särskilda skyddshelgon. Alla skyddssymbolerna på de rikt dekorerade dörren med de många järnbeslagen anger också kyrkans karaktär som pilgrimskyrka. På en tympanonsten i Forshems kyrka finns en inskription, som i översättning lyder "Denna kyrka är invigd åt Jesus Kristus och den Heliga Graven".
Vid studier av Gravkyrkor i Europa och i Orienten finner man, att de kunde utformas på tre olika sätt. Gravkyrkan i Jerusalem är byggd som en rundkyrka. Kyrkan var cirkelformig och valvet hölls uppe av en ring av pelare. Denna rundkyrka i Jerusalem påverkade arkitekturen och blev förebild för andra Gravkyrkor.
Uthuggen ur klippan
Men vi vet, att Jesu grav beskrivs som en grav uthuggen i en klippa. Sådana klippgravar finns bevarade i Jerusalem. I området i Jerusalem som kallas Gordons Golgata finns välbevarade klippgravar, som förevisas (?) pilgrimer, som besöker den Heliga Staden. Själv har jag besökt de heliga platserna i Jerusalem. bl.a. Golgata och Gordons Golgata. Vid utformning av en Gravkyrka kunde en klippgrav uppbyggas och en symboliks Kristi grav placeras inne i en kyrkobyggnad. Man kunde då få en åskådlig framställning av hur Jesu grav såg ut.
Men vi hade en tredje möjlighet att framställa en symbolisk Jesu grav som en sarkofag eller som en Praktfull gravkista. Det i nära till hands ned en sådan symbolik. De stora och mäktiga stenkammargravarna eller hällkistorna kände folk väl till. De t gjorde exempel på gravkistor.
Antemensale
Gravkyrkan i Forshem har, som redan nämnts, haft en symbolisk gravkista eller sarkofag som altare. På framsidan av altare fanns en stenrelief med bilder av Kristi uppståndelse och kvinnorna vid den tomma graven. Man kallade i konsten en sådan dekorerad framsida av ett altare för antemensale. Ordet ante betyder framför och ordet mensa betecknar bord på latin.
På ena kortsidan av altaret finns en framställning av Kristi nedtågande från korset. Den utgör en central bild inom den kristna konsten. Denna framställning kallades i äldre konst och litteratur "Kristi lösen", det vill säga Kristi löstagande från korset eller på latin defixio Domini. Kristi nedtagande från korset kunde utföras som en mycket detaljrik scen från Golgata, där man medtog Jesu vänner, krigsfolket och en folkskara. Men framställningen kunde också koncentreras och ges en sammanträngd form.
Bilden av Jesu nedtagande från korset i Forshem framställer situationen, då Jesus fullbordat sitt frälsningsverk med lidandet och döden på Golgata. Reliefbilden framställer det ögonblick, då Jesus på korset uttalar dessa ord: "Fader, i dina händer befaller jag min ande." Jesu själ lämnar kroppen och återvänder till Gud. Detta framställes symboliskt på så sätt, att Jesu själ avbildas som ett litet barn försett med vingar. Vi ser denna änglabild över ena korsarmen.
Den romerske soldaten Longius sticker upp ett spjut mot Jesu sida. Rådsherren Josef från Arimatea tar ned Jesus från korset. Han fattar om Jesu kropp med båda händerna och lyfter ned den från korset. En man med en stor hovtång drar ur spikarna, som Jesus är fästad med vid korset.

De båda rövarna

De båda rövarna, som är korsfästa tillsammans med Jesus på Golgata, är på stenreliefen i Forshems kyrka inte fastsatta på något kors. De hänger med rep om halsen på samma kors som Jesus. Sålunda har konstnären av de tre korsen på Golgata endast Medtagit Jesu kors. De två rövarna hänger ytterst på korsarmarna av Jesu kors. Konstnären har också velat framhålla, att den ene rövaren är botfärdig, ty denne håller ett kors i ena handen på bröstet.
Vi har kvar den andra gavelsidan av "Kristi grav". Den framställer på ett åskådligt och dramatiskt sätt "Kristi seger över djävulen i dödsriket". Den har flera gånger blivit missförstådd. Men den ansluter till mittbilden eller bilden på altarets "uppståndelse". Jesus vandrar bort och kommer då till dödsriket och tar där upp kampen mot djävulen.

Dödsriket som en brunn

I vår trosbekännelse läser vi varje söndag om Jesus Kristus... "nederstigen till dödsriket ". Det syftar på 1 Petri brev 3:19. "I anden gick han (Jesus) åstad och predikade för de andar, som höllos i fängelse", Och vidare i 1 Petri brev 4:6: "Ty att evangelium blev förkunnat jämväl för de döda, det skedde..."
På reliefbilden på gavelsidan av "Kristi grav" ser vi två djävulsfigurer fjättrade vid en stång i en smal brunn. Dödsriket kunde avbildas som en djup och mörk brunn. Djävulsfigurerna rasar i sina bojor. Den äldre Västgötalagen sista rad lyder: "Må den lede fienden rasa."
I en brunnsskopa lyftes små barn upp ur dödsriket. Vi ser också, hur Jesus Kristus den uppståndne stigit ned i dödsriket och vandrar segrande därifrån. Jesu seger över djävulen är fullständig men denna rasa." Segern är på vår sida trots allt.

Helsida

Åter artikellista

Startsida

Husaby i historia och "diktning"

Fil.dr. Lars Gahrns kritik av Maja Hagermans husabyskildring i boken "Spåren av kungens män", publicerad i Västgötabygden 5/98 har uppmärksammats på flera sätt.

Plats för debatt

Plats finns alltså för diskussion. Ty Hagermans "diktning" visavi Husaby ter sig faktiskt ganska modest jämfört med de storsvenska bilder traditionell och officiell historieskrivning producerat kring ett förmodat samtida och äldre "svearike", centrerat kring Gamla Uppsala. Lars Gahrn själv har ju varit en framstående PR-man för den sortens "diktning". Då han betvivlar de tidiga kristna kungarnas relation till Husaby med hänvisning till en datering av kyrktornets murbruk, kan erinras om att han själv daterat Gamla Uppsalas stenkyrka till år 1138 med stöd av en mer än 150 år gammal avskrift av ett förkommet "memorandum", som tillskrivits en annars okänd "biskop Karl"!
  Den till tornet i Husaby anslutna kvaderstenskyrkan tillkom enligt länsantikvarien S-A Hallbäck ca 1138. En rimlig datering därför att två stenkyrkor i närheten, Skälvum och Forshem, säkert är hänförda till 1130-talet. De är de tidigaste exemplen på kvaderstensteknik. Husabytornet, som är uppfört av tuktsten, representerar ett äldre sätt att bygga.
  Hur mycket äldre tornet är än långhuset kan vi inte veta. Därför kan vi inte som Lars Gahrn "en gång för alla" utesluta Maja Hagermans åsikt att någon av Stenkilättens kungar varit byggherre.
  Att de Dafgårdsponsrade undersökningarna i Husabyområdet "varit enbart nedslående för Maja Hagerman och hennes meningsfränder" är nog Lars Gahrn ganska ensam om att tro. Sista grävningsdagen 1998 hittade man invid biskopsborgen ett lergolv, som tillhört en större gård från ca 1000-talet. Det kan vara kungsgården enligt vad utgrävningsledaren meddelat i NLT 98.11.16. Det är alltså för tidigt att sia om undersökningarnas "nedslående" resultat.

Husaby unikt

Att Husaby varit något utöver det vanliga visar foten av en storhög ca 100 meter norr om kyrkan. Den är inte undersökt.
  Kyrktornet är en maktdemonstration och ett för sin tid unikt byggnadsverk. Ingen kyrka i landskapet har så många preromanska gravmonument som Husaby. Ett Olov skötkonungmynt påträffades vid gravgrävning i slutet av 1800-talet, troligen en gravgåva. Det tillhör den stora, obarbariserade REX AN COL-gruppen.

Kungligt ägande i Husabyområdet

Gahrn resonerar som om den kristna kungamakten efter donationen av "husabyn" till kyrkan inte skulle ha haft med trakten att skaffa. Men kungamakt och kyrka levde i symbios vid denna tid, och kungen behövde en statuskyrka för sina framträdanden.
  Vidare, intet säger att husabyn var kungens enda domän i trakten. Gården Gum, bara 2,2 km från kyrkan i Husaby, var bevisligen i Sverkerättens ägo på 1100- och 1200-talen. I början av 1300-talet fick riksmarsken Torgils Knutssons änka Gum, som då enligt Erikskrönikan hade elva underlydande gårdar plus skvaltkvarnar och landbönder.
  Från hamnen vid Gumsviken kom man lätt till Lurö, där Sverker och Ulvhild ägde två gårdar, som donerades till cistercienserna på 1140-talet. Olof skötkonung själv lär ha ägt Aranäs i Forshem om man får tro Olaus Magni. Aranäs är utgångspunkt i Jan Guillous aktuella roman "Vägen till Jerusalem".
  Omnejden kring Husaby och Gum kallades fordom "Väbo härad". Namnet bör ha orsakats av en förkristen kultplats, ett "vä" eller "vi/ve". I boken "Kinnekullebygd", 1976, anser ortnamnsforskaren Lars Buller att "väet" legat i Gum, som är ett unikt gårdsnamn. Det kan knytas till manlig fruktbarhetskult. Traditioner om Frökult i trakten är noterade.
  Då kristendomen tog över neutraliserades de konkurrerande hedniska kultallmänningarna genom att den kristna kungamakten konfiskerade dem. Husabyn blev den nya lärans centrum i häradet, som längre fram fick namnet Kinnefjärding.
  Att Kronan ännu i slutet av 1600-talet hade vissa anspråk på Kinnekulleområdet, framgår av att trakten intill angränsande härader "instenades" med ett 40-tal krönta gränsstenar. Nästan alla dessa stenar finns än i dag kvar på ursprunglig plats.

Traditionerna

 
Eftersom samtida skriftkällor för 1000- och 1100-talen saknas nästan helt, är vi hänvisade till traditioner, som upptecknats hundratals år efter de relaterade händelserna samt tolkningar av samtida arkeologiska lämningar.
  Maja Hagerman har framlagt sin och viss sakkunskaps tolkning av ett magert material och blivit augustprisbelönad för detta. Detta hindrar inte att andra tolkningar är möjliga. Diskussionen måste fortsätta.
  Traditioner finns och de är starka visavi Husaby. Oftast kan de varken falsifieras eller bekräftas! Hur ska man t ex värdera en tradition, som upptecknats 500 à 600 år efteråt?
Exempel:
När ärkebiskopen Erik Benzelius år 1730 reste i Västsverige, skrev han till sin bror riksantikvarien, att han hade belägg för att S:t Sigfrid rest från Örgryte till Olof skötkonung i Skara och att de sedan begett sig till Husaby, där Olofs son Anund Jakob döptes på Jakobsdagen. Namnet Jakob är unikt i den svenska kungalängden. Brevväxlingen är bevarad och tryckt.
  En sådan tradition, mycket sent upptecknad, kan ändå inte helt negligeras. Det är troligt att Olof själv deltagit i den spektakulära dopceremonin och döpt sig på "svenska" i menighetens åsyn.
  Att Olof döpt sig förut någon annanstans kunde menigheten i Husaby inte veta mycket om. Det behövdes ett åskådningsexempel.
  Året 1008 passar till Anund Jakobs dop. Olofs medverkan i dopceremonin fastnade i folkminnet mera än sonens. Denne var ju en pilt. Som vuxen tycks han inte heller ha bevarats nämnvärt i traditionen jämfört med Olof skötkonung.

Hagermans tystnad

Lars Gahrn har alldeles rätt i att Maja Hagerman med tystnad förbigått den långa och spektakulära debatt som ägt rum i riksbildningsfrågan. Förhållandet beror inte på okunnighet.
  Men i enlighet med Bourdieus sociologiska fältteori. Var det inte lämpligt att referera till debattörer och forskare som inte ansetts höra till de "etablerades" krets. Om hon gjort det, är det inte säkert att boken blivit augustprisbelönad och berömd. Nu medgav den en mjuk övergång till det paradigmskifte som ägt rum och skonade den "traditionella" historiesynens företrädare.

Hellströms klarspråk

Jan Arvid Hellström, vetenskapsman, professor, etc skrev boken "Vägar till Sveriges kristnande". Den kom ut nästan samtidigt med Hagermans bok. I motsats till henne redovisar han den välkända debatten i riksbildningsfrågan och talar klarspråk. Han tar också ställning för götalandshypotesen liksom före honom Thomas Lindkvist: "det finns inte ett enda hållbart argument för att riksenheten utgår från Mälardalen… Alla källor av betydelse talar istället för att riksenandet utgår från Götaland. Det är också i Götaland som de tidigaste kungarna och kungaätterna har sin förankring".
  För intresserade är det bara att läsa Hellströms bok, särskilt kap 9 som handlar om riksbildandet, Det märkliga i sammanhanget är, att vetenskapsmannen Hellströms bok och klara ställningstagande för götalandshypotesen passerade i media under relativ tystnad medan journalisten Hagerman fick allt ljus på sig!

Metodfrågan

Lars Gahrn klagar över att debatten bara fortsätter och fortsätter. Det gör den så länge det finns traditionalister som inte inser att debatten är över! Han efterlyser också en metoddiskussion. Bra! Men då måste alla inlägg följa sakdebattens regler. Det finns handböcker i ämnet.
  Vetenskap arbetar inte med godtyckliga begrepp och inte heller med termer som avser att misskreditera, Därför är den populistiska klyschan "Västgötaskolan" oanvändbar en seriös debatt ty den kan inte definieras. Samma gäller termen "svearna". Den är inte entydig. Enligt uppsaladocenten Dick Harrisson är benämningen liktydig med svenskar under perioden ca 700-1100.

Helsida

Åter artikellista

Startsida

Där låg en borg i Lena by

Helsida

Åter artikellista

Startsida

L a n d a m æ r i   I
- de förmodade gränsläggningstraktaten från 1000-talets mitt.

Ur Peter Sawyers ”Festskrift till Olaf Olsen”
Översättning från engelskan: Verner Lindblom.

Landamäri I är en konventionell och lämplig benämning på den text, som anses utgöra en överenskommelse mellan Emund Slema, kung i Opsalum, och Sven Tveskägg i Danmark rörande gränsen mellan deras kungadömen. Den upptar svenska och danska provinsrepresentanter och nämner sex gränsstenar som dessa män ”satte upp”. Den här texten har naturligtvis väckt stor uppmärksamhet, inte minst därför att den - om den är pålitlig - ger första beviset för ett enat svenskt kungadöme, centrerat på Uppsala. Några forskare har avfärdat den såsom icke trovärdig, medan de flesta accepterat den som uppteckning av en tradition, muntligt bevarad innan den kom i skrift, måhända någon gång på 1200-talet, eller såsom en notitia, d.v.s. ett skriftligt memorandum gjort vid tiden för gränsöverenskommelsen.
  Denna senare tolkning, framlagd av Curt Weibull 1917, har ganska allmänt accepterats. Det har vidare antagits, att denna originaluppteckning gjorts av en svensk och bevarats i Sverige, troligen i Västergötland.
  Diskussionen av texten är komplicerad genom de många olika versioner som producerades på 1300-talet och senare. Det finns t.ex. en poetisk variant, som tillkom 1495 och ingår i den danska rimkrönikan. Denna blev införd något senare i en liknande svensk kompilation. Hanne Regnar har övertygande visat, att källan till denna ”doggerel” är ett 1400-talstillägg till några manuskript i Eriks själländska lag. Nils Rabenius och hans krets ställde till ytterligare förvirring på 1600-talet medelst nya versioner, inkluderande åtminstone en i runskrift tillsammans med en förfalskad bulla från Påven Agapetus I, daterad 954, som bekräftar överenskommelsen! Alla dessa senare versioner kan inte avfärdas som irrelevanta, ty de härrör, direkt eller indirekt, från tidigare förlagor, av vilka en del kan ha försvunnit. De kan därför belysa textens utveckling under tidens gång och på ”originalet”.
  Variation föreligger redan i 1300-talsavskrifterna. Förutom skillnader beroende på skrivarens slarv, stavfel eller moderniseringen i språket finns det några signifikanta skillnader, särskilt ifråga om namnen på de svenska representanterna och deras provinser.
  En utförlig diskussion av Landamäri I och innebörden av dess olika versioner måste vänta tills den nya editionen som Börje Westlund på KB i Sthlm och jag förbereder, är klar. Vi har hittills noterat 27 ex av manuskript. Fler tillkommer nog. Vårt arbete kommer även att ta hänsyn till andra texter som har nära beröring med Landamäri I, särskilt den 1200-talsbeskrivning av Västergötlands gräns som kallas Landamäri II.
  Föreliggande uppsats, en efterskrift till Olaf Olsen, presenterar några preliminära konklusioner; den viktigaste att Landamäri I föranletts av danska intressen på 1200-talet.
  Till förtydligande av diskussionsunderlaget har en sammanställning av de sex äldsta manuskripten, av vilka fyra är skrivna före år 1400, framtagits.
  Det mest uppenbart dubiösa draget i dessa texter är anknytningen av överenskommelsen till Emund Slema och Sven Tveskägg. De var inte samtida. Sven dog i februari 1014, och de flesta kommentatorer är överens om att Emund var Emund Slema ( pessimus ), som enligt Adam var kung ca 40 år senare.
  Denna kronologiska svårighet har kringgåtts genom antagandet att ”originaltexten” endast haft kunganamnen Emund och Sven, samt att någon avskrivare lagt till epiteten senare.. Några forskare har förmodat, att Emund varit rätt identifierad men att Sven varit hans samtide, sonen av Ulf och Estrid. Ett annat alternativ förmodar, att den danske kungen verkligen var Sven Tveskägg och att Emund var antingen Olof skötkonungs bror, som uppträder i den legendariska S:t Olafsagan, eller son till den Ring Adam omnämnt.
  Det bör emellertid betonas, att alla versioner av Landamäri I tillskriver överenskommelsen Emund Slema och Sven Tveskägg! Då det är osannolikt att två eller flera kopiatörer oberoende skulle göra samma misstag, följer, att alla överlevande versioner av texten härrör från en felaktig kopia av det hypotetiska originalet. Minnesanteckningar av det här slaget gjordes förvisso i det tidigmedeltida Europa. De användes vid utarbetandet av mera formella dokument, vanligen charters (kontrakt o.d.). Om en skrivare verkligen gjort noteringar om en gränsöverenskommelse mellan två kungar på 1000-talet, är frånvaron av en mer utarbetad version förvånande. Varje sådant memorandum skulle ha blivit bevarat, antingen i original eller kopior i decennier innan en skrivare skulle ha misstagit så grundligt vid identifieringen av kungarna. Faktum är, att varje spår saknas av såväl en utvecklad, formell version eller av en kopia av memorandum utan detta misstag! Vilket tyder på att det hypotetiska originalet aldrig existerat och att de bevarade kopiorna korrekt återspeglar den ursprungliga källan. Textformen bevisar ingen äkthet, ty liknande memoranda producerades i Danmark under 1200-talet.
  Vid sidan av det kronologiska problemet finns en hel del ovisshet rörande de svenska representanterna. Alla här nämnda versioner är samstämmiga om de danska namnen och varifrån de kom, samt också om gränsmärkena. Men de svenska namnen företer olikheter. En av de sju, angivna i de sex här noterade manuskripten, måste vara ett tillägg till den ursprungliga listan, ty där nämns endast sex. Den danska Codex Wormianus nämner endast fyra, inkluderande Botvid av Hälsingland, som inte uppträder i de andra versionerna. Han kan dock inte avfärdas som en interpolering, ty detta manus är i många avseenden bäst, trots utelämnandet av två svenskar.
  Roland Otterbjörk har anfört, att Botvid kan vara en dubblett av namnet Bote, och föreslog att det i skrivarens exemplar skulle ha stått Botu, att följande bokstäver varit oläsliga samt att skrivaren misstytt det till Botuiþær, ett namn som var välkänt tack vare det svenska helgonet. Därför skulle skrivaren ha antagit, att hans provins var Hälsingland! Ett konstigt val, ty Botvid är Södermanlands helgon.
  Vidare finns svårigheten att Bote af Fiæþrundae land är nämnd närmast efter i Codex Wormianus. Otterbjörks antagande, att detta var taget ur en annan kopia, synes långsökt. Det är mera troligt, att Botuiþær tagits ur den lista på vilken Codex Wormianus är baserad. De två utelämnade namnen är sannolikt Gasi (Gåse) av Västmanland och Thorsten av Västergötland, vilka båda figurerar i alla övriga versioner, liksom Nænnir av Småland, som kan vara en ersättare för Botvid.
  Diskrepanserna i den svenska namnlistan bör ha varit resultat, inte av slarv, utan av bestämd avsikt, vilken endast kan bli föremål för spekulation. Det finns emellertid exempel på slarvig avskrivning. Det tydligaste exemplet avser den siste av de danska representanterna. I Codex Wormianus framträder han som Grimmulf af Grimitunum af Hallande. Grimitun kan identifieras som Grimeton väster om Varberg, omnämnt som kunglig jordegendom i Valdemars jordebog. I den tidigaste versionen av Landamäri I är detta reducerat till Grimitun av Hallandi, med ortnamnet som personnamn! Två andra versioner gör samma misstag, medan i versionen i Yngre Västgötalagen t.o.m. ortnamnet är slopat och den här dansken uppträder helt enkelt som af Halland.
  Detta är en indikation på överlägsenheten hos versionen i Codex Wormianus, vilken tagits som utgångspunkt för denna artikel. De flesta kommentatorer har emellertid föredragit att anse appendixet i Ä VgL som den äldsta versionen - trots blundern i fallet Grimulf!
  En annan blunder i Ä VgL-appendixet avser det första svenska personnamnet, Cakaldi, ett annars okänt namn. I de andra svenska manuskripten, utom de som kopierats på Ä VgL-manuskriptet, är namnformen Ravaldær, och i Codex Wormianus Rangaldi.
  Jämförelsen mellan den danska Codex Wormianus och tidiga svenska versioner visar möjligheten av att texten ursprungligen producerats av en dansk, och då Grimulf av Halland är den ende person utom Emund Slema som är knuten till en särskild ort, är det inte osannolikt, att texten komponerats där, på kungsgården i Grimeton. Enda indiciet på att texten kan vara svensk är att Emund nämns före Sven, men då Emund fått ett föga hedersamt epitet och det förutsätts att Blekinge är danskt, är ett svenskt textursprung mindre troligt.
  Ett annat klarare tecken på danskt ursprung är givet genom sista gränsmärket, Brömse, på gränsen mellan Blekinge och Möre. De första fyra gränsstenarna ligger i anslutning till gränsen mellan Västergötland och Halland. Den femte, Huitu sten, (Vita sten) kan inte säkert identifieras, men en trolig förmodan är att den utgjort mötespunkten mellan Skåne, Halland och Småland.
  Gränsen enligt Landamäri I tar sedan ett enda skutt till Östersjökusten och gör en provinsgräns till en riksgräns. Den inkluderar alltså Blekinge i det danska kungadömet, vilket säkert var förhållandet på 1100-talet. Det är inte känt när Blekinge kom att bli en del av Danmark. Åsikten om dansk tillhörighet på 1000-talet beror tydligen av Landamäri I, ty Adams redogörelse för Blekinges omvändelse genom Egino, som dog 1072, antyder, att Blekinge då inte ansågs som danskt territorium.
  Genom denna gränsdragning kunde författaren anföra att de danska anspråken på Blekinge hade hög ålder, måhända som svar på någon utmaning under 1100- eller 1200-talet. På 1300-talet och senare blev Emund ihågkommen såsom den kung som avstod Blekinge till Danmark, men detta är antagligare baserat på Landamäri I än på någon oberoende tradition.
  Det sista gränsmärket i Landamäri I uppträder också i Landamäri II-versionen, vilken kopierats också i Codex Wormianus, omedelbart efter den ”tidigare” texten. Landamäri II är en detaljerad beskrivning av Västergötlands gränser. Den blev troligen kompilerad på 1200-talet. I alla andra versioner slutar den första sektionen korrekt vid Vättern (oc i Vætur) I Codex Wormianus är detta inkongruent ändrat till ok i Østrahaf mellin Blekong ok Möre. Denna ändring tycks ha blivit gjord för att bringa de två texterna i överensstämmelse.
  Det äldsta beviset för existensen av Landamäri I finns i kungalängden, tillagd ä VgL i slutet av 1200-talet. Längden blev sannolikt författad i mitten av 1200-talet. Den nämner Emund som tredje kung och kommenterar: Och han gjorde skæl mellin Swerikis oc Danmark swa sum sighx i Landamærum.
  Icke desto mindre, gränsstenarna som listats i Landamäri I synas visa på att de är föga äldre än från 1200-talet. De första fyra och måhända också den femte, visar sig i stort sett definiera hallandsgränsen. Den förstas läge är oklart, men det har aldrig på allvar framförts att den skulle ha stått norr om Landvetter, väl söder om Göta älv, vars mynning kom under svensk kontroll först 1220-1260. Fram till dess var älvens nedre lopp gräns mellan de danska och norska territorierna.
  De följande tre stenarna kan lokaliseras ganska väl, alla är på eller nära den senare hallandsgränsen. Den andra, känd som Danne sten på 1500-talet, var en av två stora stenar, som låg nära Danabäck mellan församlingarna Fagered och Älvsered, ca 35 km nordöst om Varberg.
  Tredje gränsmärket var Kirkiu steen enligt Codex Wormianus, men de flesta andra versionerna överensstämmer i att namnet var Kinnæ sten, och Kynna sten var identifierad som gränsmärke 1555. Dess exakta läge är okänt men det måste ha varit nära Kinnared, och den måste ha varit den Röde sten som förstördes genom brobygget på järnvägslinjen Nässjö-Halmstad.
  Den fjärde, Uraksnæs har identifierats som Vrångsnäs, en halvö med bronsåldersrösen i sjön Frillen i Femsjö församling, ca 35 km nordöst om Halmstad. Den ligger också på nuvarande hallandsgränsen där gamla Halmstadsvägen passerat.
  Dessa få märken definierar inte gränsen särskilt bra, men de visar den allmänna inriktningen. Minst två av dem, Danabæck och Uraksnæs, markerar platser där senare gräns ändrat riktning/sträckning. Signifikant är också, att några är i närheten av äldre, viktiga farvägar. De har varit kända som gränsmärken långt förut, men det betyder inte att texten tillkom före år 1200!
  Indikationerna är därför, att Landamäri I tillkom under första hälften av 1200-talet genom någon på danska sidan, någon som haft trolig beröring med kungsgården Grimeton. Motivet var tydligen, att förse med dokumentärt material och bevis för urgammal dansk rätt till Halland och Blekinge. Tillfället var troligen då svenskarna fått tillgång till Kattegatt och skilt Bohuslän från Halland. Kungarna som tillskrivas dokumentet, bekräftar kompilatorns danska ursprung. Sven Tveskägg var ju en av de stora danska kungarna och Englands erövrare appellerar mera till danskar än svenskar, medan Emund med det föga hedrande epitetet knappast appellerar till någon.
  Författaren bemödade sig poängtera, att dessa kungar styrde stora riken: Svens omfattade Jylland, Själland, Skåne, Blekinge, medan Emund, ”kung i Uppsala”, presenteras som regent över Västergötland och Östergötland såväl som mälarlandskapen.
  Svenskarna, särdeles västgötarna, var villiga att acceptera texten som tidigt bevis för att deras gräns gick söder om Göta älv. Den blev vanligen kopierad tillsammans med Landamäri II, som fyllde i de detaljer, som saknades i de förmodade ”traktaten”.
  Svenska kopierare ändrade ibland de berörda provinserna efter egna syften. Det är möjligt att 1400-talsversionerna, i vilka nya växlingar i representationen uppträder, svarar mot en ny politisk situation, ehuru några av varianterna kan härröra ur tidigare texter.
  Det är att hoppas, att vidare studier av dessa texter och relationerna mellan dem, kan kasta ljus över 1400-talet såväl som tidigare århundraden.


Andra fel i ”traktaten”

  Västergötlands lagmanslängd är känd! Där finns ingen Torsten (Emundsson). Men i en skröna av Snorre uppträder en lagman Emund, som sökte få Olof skötkonung avsatt. Den fiktive Emunds son skulle passa i tiden då Emund slema var kung. Vilket visar att notitians författare hade läst Snorre, som skrevs på 1200-talet. Småland kan inte ha haft lagman på 1000-talet. Smålanden räknades till östgöta lagsaga. Övriga Småland, Tiohärad, blev lagsaga omkring år 1300. Det var Tiohärad, som hade gräns mot Danmark.

  Helsida

Åter artikellista

Startsida

Vännebofyndet –

Ingvar Leion [1992]:

På Stora Tegalyckan, ett av fälten några hundra meter norr om Vännebo gård i Roasjö socken, påträffades våren 1874, "under spadvändning", ett femtontal föremål av huvudsakligen brons och silver och en del av järn. Senare under 1870-talet tillfördes fyndet ytterligare ett antal föremål. Totalt rör det sig om 36 stycken; de förvaras vid Statens historiska museum (SHM nr 6511).
Fyndet är unikt genom att bestå av i huvudsak hästmunderingar, bland annat sju betsel och delar av sadelbeslag, några av de sistnämnda med bevarade läderrester. Avvikande från fyndets huvuddel är några dåligt bevarade föremål av järn: ett antal spjutspetsar, ett brottstycke av en eneggad svärdsklinga samt några mindre, obestämbara föremål.
Praktpjäsen får sägas vara en rund, silverbelagd bronsplatta, 5,5 cm i diameter. Den bör ha använts som hängprydnad för häst och är genom en led förbunden med en rektangulär platta av brons, som troligen varit belagd med en tunn silverplåt. På hänget finns ett förgyllt ornament med instämplade små stjärnor, trekanter m m jämte små spetsovala urgröpningar, så kallade karvsnitt. Andra bronsföremål har inläggningar av silverringar och silvertrådar; i ett par fall har föremålen, i sina yttersta ändar, stiliserade djurhuvuden; sådana finns för övrigt också instämplade på ovan nämnd hängprydnad.
Betsel och sadelbeslag har spår av åverkan, främst brottmärken och skador efter hugg, och en järnstång har deformerats genom att kraftigt böjas. Uppenbarligen har föremålen förstörts avsiktligt, innan de grävts eller på annat sätt lagts ned vid Vännebo. Förfaringssättet har tolkats som hörande samman med rituell ödeläggelse.
Fyndplatsen är i dag en grusås, som i norr och nordväst gränsar till mossmarker. Den nordliga mossen avvattnas genom ett dike som grävts genom åsen. Efter iakttagelser på platsen av författaren - av en mindre, bäckenformad sänka i anslutning till detta dike - kan ej uteslutas att fyndplatsen, eller dess omedelbara närhet, vid tiden för nedläggningen varit våtmark, som i senare tid utdikats. En närmare undersökning av markförhållanden m m bör ge erforderlig klarhet om platsens forntida beskaffenhet. Fynd av liknande slag har gjorts på endast ett ställe i Västergötland, vid Finnestorp i Larvs socken i Skaraborgs län. Likartade fynd är också kända från Jönköping och från fyra platser i Skåne. - Enstaka detaljer av forntida sadelbeslag - i form av lösfynd - har dessutom hittats inte långt från Vännebo: i Länghems socken en sadelring med silverinläggningar; i Tranemo socken ett sadelbeslag av brons med djurhuvuden.
Ovanstående gäller fynd av hästmunderingar. När däremot fynden har ett mer mångsidigt innehåll av framför allt förstörd krigsmateriel - vapen, personlig utrustning m m, kanske även av slaktade och offrade hästar - blir bilden annorlunda. Till denna hör ovan nämnda Finnestorp, men fyndplatser av detta slag finns framför allt i Danmark med fynd av ofta överväldigande dimensioner. Vid exempelvis Illerup på Jylland har man kunnat ta tillvara hela vapendelar, ja, en hel härs utrustning. - I Sverige har vi endast en plats som kan jämföras med de danska vad gäller fyndmängdens storlek - Skedemosse på Öland.

Vår främste expert, i Sverige, på den här sortens fynd - den som mest ingående har studerat Vännebofyndet - är boråsbördige Ulf Erik Hagberg, fil dr och docent i arkeologi, numera chef för Statens historiska museum. Enligt Hagberg är föremålen från Vännebo i huvudsak produkter av nordgermanskt hantverk, vars utsmyckningar, former m m har påverkats av hantverket inom de romerska provinserna i Mellaneuropa, så som det utvecklades under århundradena närmast efter Kr f.

Vännebofyndet dateras till tidigt 400-tal och tillhör således folkvandringstiden. Det ingår med andra ord i en grupp föremål som dokumenterar Nordens kontakter med folkvandringstidens kärnländer i Öst- och Centraleuropa. Tidsmässigt handlar det om tiden efter det att hunnerna etablerat sig i sydöstra Europa och till tiden för Attilas maktinnehav.
På frågan varför dessa föremål hamnat i Vännebo gör Hagberg jämförelser med fynden från Skedemosse, där Hagberg ledde utgrävningar under åren 1959-1964.
Fynden från Skedemosse har gjorts i ett stort myrbäcken, sedan seklets början uppodlat men vid tiden för nedläggningarna öppet vatten, som växt igen tidigaste under vikingatid. Nedläggningarna har - i likhet med motsvarande danska - en krigisk prägel: vapen, främst spjutspetsar, bältegarnityr, betsel, smycken som guldringar, samt ben av främst häst, men även av människor. Det är frågan om offerfynd av stor omfattning, enligt Hagberg av just det slag som i Skedemosses danska motsvarigheter kallas krigsbytesoffer, det vill säga offer som lovats gudarna som tack för seger. Det är dessutom en tolkning som har stöd hos romartidens historieskrivare.
Det är emellertid inte fråga om en enda nedläggning. Vid Skedemosse har man offrat djur redan vid tiden för Kr f, eller rentav dessförinnan, och krigsbytesoffer har förekommit vid upprepade tillfällen, huvudsakligen under tiden 200-500 e Kr.
Hagberg noterar att den arkeologiskt mest intressanta delen av Skedemosse ansluter till en plats där tre socknar gränsar till varandra. Om man föreställer sig att sådana gränser haft uråldriga föregångare kan Skedemosse varit "en plats där man samlats från olika håll vid några regelbundet återkommande tillfällen för att utföra vissa samhälleliga funktioner, bl. a. i kultens tjänst". Hagberg gör också den iakttagelsen, att även Vännebo har ett gränsnära läge: vid gränsen mellan Marks och Kinds härader.
Vännebo skulle således kunna tolkas som platsen för ett krigsbytesoffer och skulle dessutom kunna haft karaktären av gemensam samlingsplats av något slag. I likhet med vad som förmodas om Skedemosse skulle Vännebo ha kunnat vara en kultplats, till vilken Vännebofyndet på ett eller annat sätt skulle kunna knytas. Ytterst vet vi emellertid för litet om Vännebo och Vännebofyndet för att kunna dra alltför bestämda slutsatser.

På senare tid har en dansk arkeolog, Charlotte Fabech, särbehandlat en del fynd av förmodade krigsbytesoffer. Fabech anser att fyndomständigheter och föremålsbestånd i några fall hör samman med snarare begravningsseder än krigsbytesoffer. I dessa särbehandlade fall är det inte fråga om total nedläggning av exempelvis hästutrustningar utan endast av vissa, mer dyrbara delar av utrustningen. När sådana dyrbarare stycken tycks ha fått representera helheten kallas denna typ av offer "pars pro toto". Fabech anser att Vännebofyndet tillhör kategorin "pars pro toto", liksom två fynd från Skåne (Sösdala och Fulltofta). Bakom dessa tre fynd - som "pars pro toto" av hästutrustningar de enda kända i Skandinavien - anar hon främmande påverkan på just det här slaget av offersed.
I samtliga tre fall rör det sig om hästmunderingar från första hälften av 400-talet. Liknande fynd är kända från Öst- och Centraleuropa, men där handlar det om hunniska begravningsritualer! Dessa har varit sådana, att man efter begravningen av en betydelsefull man - med makt och prestige - haft en begravningsmåltid på hans häst. Resterna av måltiden har därefter grävts ned i närheten av graven tillsammans med delar av hästutrustningen och den dödes andra- och kanske även tredjehandsvapen, det vill sägs hans "extravapen", sedan utrustningsdelarna förstörts genom att brytas, böjas eller huggas sönder.
Känt är att germaner, således även nordbor, deltagit som legosoldater i de många krigen i kanske främst sydöstra Europa under folkvandringstid och att de sedan återvänt till sina hemtrakter medförande guld - och inte minst romerska guldmynt, solidi - och andra dyrbarheter.
Fabech ger ett konkret exempel på detta genom antydan till en mer långtgående tolkning av Vännebofyndet. Hon hänvisar till goternas historieskrivare, Jordanes, och till bysantinen Prokopios, vilka båda skrev på 500-talet efter Kr f och framhåller att en folkstam, herulerna, skulle ha utvandrat från Skandinavien för att under 200-talet till 500-talet e Kr ha tjänat som legosoldater hos bland annat hunnerna. En del av dessa heruler skulle sedan ha vänt tillbaka till Skandinavien under 500-talet.
Fabech nämner det inte, men tilläggas kan, att Prokopios säger att herulerna "tågade hastigt igenom danernas folkstammar utan att de ledo övervåld av barbarerna utmed vägen. Därefter kommo de till havet och gingo till sjöss. De styrde in vid Thule och blevo kvar där på ön." - Om Thules invånare skriver han: "En av deras folkrikaste stammar är gautarna (gautoi). Invid dem bosatte sig de invandrande herulerna vid den tiden." (Gautarna, gautoi, anses betyda götarna.)
Frågan kan således ställas, om Vännebofyndet är spår av heruler, som sökt sig mot det inre av Västergötland och därvid följt vägen från Viskadalen mot övre Ätran men av olika skäl ej kommit längre än till Vännebo*.
I varje fall: Vännebofyndet visar, enligt Fabech, att det i Syd- och Västsverige funnits människor under 400-talet med djupa relationer till Öst- och Centraleuropa: människor som efter sannolikt lång tjänst som legosoldater hos hunnerna - men även hos sarmaterna norr Svarta havet - tillägnat sig några av ryttarnomadernas färdigheter, skick och riter.

*) Enligt tradition skall namnet Vännebo betyda platsen där man vände. De som vände skulle ha varit danskarna, efter att ha hejdats i strid med de svenske vid Vännebo. Den som vill fråga sig om en sådan tradition kan ha ett samband med Vännebofyndet och gå så långt tillbaka som till 400-talet efter Kr f bör emellertid uppmärksamma, att avfolkning av Roasjöområdet under yngre järnåldern (av arkeologisk fyndfattigdom att döma) bör ha försvårat, om inte rentav omöjliggjort överlevnaden av en sådan tradition. - I sammanhanget kan noteras, att det finns en gård, en dryg kilometer väster om Vännebosjön, med namnet Hunnaryd. Även i detta fall är det sannolikt alldeles för långsökt att se ett samband med hunner eller med ceremonier av hunniskt slag under 400-talet e Kr.

Litteratur:
FABECH, C., 1990. Sydskandinaviske offerfund som kilde til jernalderens religion og ideo-logi. Arkeologi och religion. Report series no. 34. Lund.

HAGBERG, U.E., 1956. Västgötska mossfynd från folkvandringstiden. (Opublicerad trebetygsuppsats, Uppsala universitet.)

1957. Folkvandringstida hängprydnader. Tor.

1967 a. The Archaelogy of Skedemosse II. Uppsala.

HOLMQVIST, W., 1951. Tauschierte Metallarbeiten des Nordens aus Römerzeit und Völ-kerwanderung. Kungl Vitterhets Historie och Antikvitets Akademiens Handlingar 70:2. Stockholm.

LINDQVIST, S., 1929. Den svenska folkvandringsstilens uppkomst. Rig.

NORBERG, R., 1929. Om förhistoriska sadlar i Sverige. Rig.

ÅBERG, N., 1919. Den germanska stjärnornamentiken under 3- och 400-talet e. Kr. Antikvarisk tidskrift för Sverige 21:3